Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Marcu, Valeriu, Machiavelli, anmäld av Gustaf Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
säker på att inte middagsdesserten var
förgiftad. I sin gedigna och fängslande
monografi över Machiavelli ger Valeriu Marcu
— förut känd för sina biografier över Lenin
och Scharnhorst — en ypperlig bild av det
brokiga renässanslivet och tecknar många goda
porträtt av de hänsynslösa maktmänniskor, som
voro typiska för epoken. Huvudpersonen i
framställningen, Nicolö Machiavelli, var
emellertid själv ingen handlingens man utan en
bläckbesudlad filosof och skrivbordsmänniska.
Men på avstånd hyste han en lidelsefull kärlek
till makten, och som ingen annan har han
fattat dess väsen och fixerat det i satser som
lysa genom århundradena.
Machiavelli föddes 1469, fick en
jämförelsevis god humanistisk bildning och kom vid
tjugunio års ålder i florentinsk statstjänst. Vid
några tillfällen användes han som politiskt
sändebud. Bland annat var han under tre och
en halv månader underhandlare hos Cesare
Borgia, och det är denne som varit den levande
modellen till Machiavellis ”Principe”. Iklädd
en praktfull dräkt av svart sammet och med
en tung guldkedja om halsen sitter den store
banditen framför den lille torre
underhandlaren, som med uppmärksamheten på helspänn
fångar varje skiftning i hans ord. 1512 blir
Machiavelli på grund av politiska
förvecklingar avlägsnad ur statstjänsten och drar sig
tillbaka till en lantgård i Florens’ närhet. Han
vantrivs i ensamheten på landet och tillbringar
många timmar om dagen på värdshuset
tillsammans med en slaktare, en mjölnare och två
tegelbrännare. De dricka, spela och gräla så
att det hörs lång väg. ”Så möglar jag bland
pöbeln”, skriver Machiavelli, ”och ger fritt
utlopp åt allt det vidriga i mig själv.” Men
han gör ännu något mer: han författar de
båda arbeten som skulle föra hans namn till
eftervärlden, ”11 Principe” och ”Discorsi sopra
la prima deca di Tito Livio”.
Framför allt är det boken om fursten, ”11
Principe”, som gjort Machiavelli berömd. Den
makt- och statslära han här utvecklar är
inspirerad av antika förebilder. Dess verkningar
sträcka sig ända fram till våra dagar. En
redogörelse för innehållet i ”11 Principe” låter som
ett program för en modern diktaturstat. Staten,
lär Machiavelli, är sitt eget ändamål. För dess
makt och storhet måste allt offras: individen,
religionen, moralen, hedern. Fursten skall taga
lejonet och räven till förebilder; han skall
vara stark och modig som det förra och slug
som den senare. Sina löften får han gärna
bryta, om han blott därigenom tjänar statens
intressen. Av vikt är emellertid, att han förstår
att dölja sin list under en fager yta. Godhet,
trohet, redlighet, mänsklighet och religion äro
bra att ha som skyltar men bli rent skadliga
för staten om de tagas för mycket på allvar.
När Machiavelli fått ”11 Principe” färdig,
lät han för att ställa sig in överlämna ett
vackert präntat exemplar till Lorenzo de
Medici, som till tack sände författaren två
flaskor vin men för övrigt lika litet som någon
annan bekymrade sig om det stora verket.
Machiavelli väntade förgäves på något som
helst eko, och han kände det som om han
skrivit med pennan i tomma luften. Boken
trycktes först 1532, fyra år efter hans död.
Men sedan lät ekot inte längre vänta på sig!
”11 Principe” blev kungarnas och furstarnas
abc-bok. Ännu Napoleon sade, att det var den
enda politiska bok man kunde läsa, Cavour
betraktade Machiavelli som sin lärare, Lenin
rekommenderade honom som motgift mot
dumheten, och fascismen ser i honom sin specielle
filosof jämte Nietzsche.
Valeriu Marcu går tyvärr inte in på någon
utförlig kritik av machiavellismen. Men i
förbigående yttrar han följande vackra och sanna
ord om förhållandet mellan makt och
andligt liv:
Makten utan ande är slutligen blott en död vikt.
Det är anden som berättigar makten och bestämmer
dess livslängd; och en makt utan ande är det
svagaste ting i världen. Den bryts vid första vindstöt,
den faller ihop av sig själv som ett korthus. Ty allt
som verkligen är av ande, som verkligen återspeglar
realiteterna, förvandlas på tusen vägar och omvägar
till makt. Anden förleder makten.
Vad maktmänniskorna så lätt glömma är att
även anden, idén kan bli en makt.
Machiavellis rike är helt och hållet av denna världen.
”Att spekulera i övernaturliga ting eller i
sådant som man inte ser, det är det renaste
vanvett”, menade han. Det är betecknande, att
han stod fullkomligt oförstående inte bara
inför Savonarola utan också inför
Michel-angelo, Leonardo da Vinci och Rafael. Hans
genialitet gränsar till stupiditet.
Gustaf Lundgren
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
