Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lund, Edgar, Hjalmar Bergman, anmäld av Erik Hj. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
En Hjalmar
Bergman-bibliografi
EDGAR LUND: Korta bibliografier. IL
Hjalmar Bergman. Edgar Lunds förlag.
1939. 6:—.
Det finns tecken som tyder på att Hjalmar
Bergmans produktion kommer att bli
grundligt genomforskad. Han formligen inbjuder till
studium; emedan det innerst inne alltid finns
en stomme av vett och klar insikt i hans
nyckfulla arabesker, en dyrbar droppe fin jämvikt
även i det till synes omotiverade krumsprånget,
gör han sin läsare ”två gånger glad”. Det går
Hjalmar Bergmans publik som det brukar gå
somliga åhörare av goda anekdoter: först
skrattar man när man hör dem, sen skrattar
man när man förstår dem.
Till bevis på att han fängslar
litteraturforskarna kunde många observationer anföras;
som ett besläktat symtom och som ett märkligt
erkännande av hans betydelse bör räknas att
han redan blivit föremål för en bibliografi
i bokform. Det är förlagsredaktör Edgar Lund
— känd som flitig bibliograf och förut utgivare
av bland annat en liknande studie (ehuru långt
blygsammare) över Erik Lindorms alstring —,
som nu framlagt resultatet av flera års
systematisk genomgång av bibliotek och arkiv i en
volym om 64 sidor.
En förteckning på arbeten av och om
Hjalmar Bergman tar sålunda fyra ark i anspråk!
Det låter häpnadsväckande och det är
häpnadsväckande. En alldeles ovanligt stor produktion
i form av böcker, noveller, filmer, teater- och
radiopjäser, artiklar och föredrag har följts
av ett icke ringa antal uppsatser och studier
om dessa verk och deras upphovsman. Dock
ligger förklaringen till bibliografiens storlek
också i Edgar Lunds metod och hans
noggrannhet. Han antecknar inte bara böckerna
utan också deras olika upplagor och anger
varianter. En viss dubbelföring kan därvid
inte undgås, i det upplagornas antal och årtal
redan anges första gången boktiteln dyker upp
men likafullt återkommer som särskilda
nummer under respektive år. Avdelningen ”Svenska
upplagor av i bokform utgivna arbeten” har
därför kommit att uppta 22 sidor, börjande
med dramat ”Maria Jesu moder” (1905) och
slutande med ”Dollar” (1938), det vill säga
den då utkomna filmversionen med filmbilder.
Överhuvud framgår det granneligen, att
Bergmans förekomst i bok- och tidskriftsmarknaden
ingalunda upphörde med hans död. Vart och
ett av åren 1931—37 upptar flera nummer:
nya upplagor av hans mera kända romaner,
specialeditioner, såsom i serien Vårt Hems
presentböcker, en postum novellsamling,
”Labyrinten” (1931) och en postum essay- eller
kåserisamling, ”Det har berättats mig —”
(1935), och därjämte mängder av postuma
noveller. Att han ingalunda saknats vare sig
på svensk scen, i svensk film eller i svensk
radio är en känd sak. Edgar Lund inregistrerar
alla bidrag, även de blott stencilerade.
Det finns givetvis rika möjligheter att gå
på upptäcktsfärd bland de nio avdelningarna
i en ”katalog” av denna art. Även den som
redan förut är ganska förtrogen med Bergman
skall göra ett och annat fynd. Det tröga föret
i portgången — vad publikuppskattningen
beträffar — och den stigande populariteten under
1920-talet ger bokupplagorna gott besked om.
Inte minst givande är avdelningen ”Bidrag
till svenska tidningar, tidskrifter och andra
publikationer”, där man klart och instruktivt
kan avläsa Bergmans produktivitet som
novellist från år till år, alltifrån den lilla almquistska
skissen ”Målanda. En saga om Sakyamunis
vatten” (Örebrotypografernas jultidning
Snöflingor, 1905) över Strixhumoresken ”Mitt
första mord” (1906) via en brokig samling
sagor och italienska motiv till de många
historierna med bergslagsmiljö, av vilka man hittar
det första spåret redan 1909 i ”Klarbärssylt och
ansvar” (Bonniers Månadshäften) — det är
sannolikt samtidigt som ”Hans nåds
testamente” (1910) börjar ta form. I denna
avdelning hittar man också enquétesvar över
högst upplysande och intressanta ämnen,
såsom ”Hur skapas ett skådespel?” (Svenska
Dagbladet 1926) eller Ӏr patologisk realism
konst?” (Dagens Nyheter 1917), där Hjalmar
Bergman hävdar att ett patologiskt inslag är
ofrånkomligt i dramat! På samma avdelning,
tolv sidor stark som den är, hittar man också
spåren av ett litet pikant gräl rörande de rätta
principerna för översättning av ”Tusen och en
natt” (Aftonbladet 1918), i vilket Hjalmar
Bergman såsom översättare av tre volymer
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
