Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sandström, Tora, Ist die Aggressivität ein Übel? anmäld av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
individens som släktets uppehållelse, måste den
betraktas som viktigare än sexualdriften: till
en normal självhävdelse kommer man för
övrigt endast genom en samverkan av båda.
Men till självhävdelsen hör också med
nödvändighet aggressionen, därför att människan
måste kunna själsligen och kroppsligen
försvara sig för att ej gå under: hon är ju också
rentav för sin föda beroende av att döda djur.
”Om vårt psyke blir för svårt beträngt från
alla håll, gå vi under, liksom när vi till den
grad hänge oss åt identifieringen med andra
människor, att vårt eget jag uppgår i dem.
Den psykiska personligheten måste ha utrymme
för att kunna hävda sig själv, den måste ha
frihet för att kunna hävda sig själv, den måste
ha medel till sitt förfogande, framför allt
affekterna, för att kunna försvara denna
självhävdelse, denna frihet, eller också för att kunna
återvinna dem, om för mycket därav har gått
förlorat. Denna självhävdelse måste emellertid
bringas i samklang med samhällsintressena.
Den som förfogar över ett större mått av
psykisk energi, bör kunna använda detta för
sociala eller andra kulturella ändamål — och
icke till att kuva och undertrycka sina
medmänniskor.”
Härav är tydligt, att författarinnan med
aggression menar ett för både subjekt och
objekt i grunden livsbefrämjande
handlingssätt: för henne ingår begreppet aggression som
ett led i begreppen aktivitet, självhävdelse,
självkänsla och initiativkraft.
Nu menar doktor Sandström, att denna
för personlighetens utveckling så nödvändiga
aggressionsdrift vanligen hos barnet alltför
summariskt undertryckes av de äldre, som icke
gärna tillåta sådana affektuttryck som gråt
och skrik, utan bara godkänna glädje och
ömhet. Och ju mera behärskade — eller kanske
rentav konstlade — föräldrar äro gentemot
sina egna aggressioner, desto strängare och
mera fordrande blir det ”över-jag” (=
samvete), som de omedvetet skapa hos barnet.
Antingen blir då barnet för livet kuvat och
undertryckt, eller också blir det trotsigt och
söker liksom locka föräldrarna från deras
lugna, behärskade position. I allmänhet ana
goda och vänliga föräldrar alls icke med vilken
skräck de stundom betraktas av småbarnen,
för vilka de vuxnas ”allmakt” ofta innebär
något rent kusligt. En sjuårig flicka var viss
på att föräldrarna kunna se allt vad som
försiggår i skolan. En liten gosse på landet gick
i ängslan för att föräldrarna skulle slakta
honom, liksom han sett att man brukade göra
med gårdens djur. Ett mönsterbarn, som icke
visar annan sinnesrörelse än att det ibland
häftigt och omotiverat slungar ifrån sig sina
leksaker, kan därmed omedvetet uttrycka sin
hämndlystnad för att det fått alla sina
starkaste känsloyttringar undertryckta. Samma
orsak ligger också vanligen till grund för
småbarns snuskighet: de ha inte något särskilt
behov av att till exempel leka just med smuts,
utan detta kan helt enkelt vara barnets enda
vapen i striden mot de äldres hårda fordringar.
Särskilt ödesdigert visar sig det — i bästa
välmening — oförnuftiga och grymma sättet
att bestraffa barnets lek med den egna
kroppen, som i början är dess enda leksak, och som
man helt enkelt bör skaffa sysselsättning åt.
Genom en enbart hämmande uppfostran kan
hos det lilla barnet nedläggas tidiga
ångestkänslor, som försvaga personligheten och
därigenom hos den fullvuxne skapa
mindervärdes-komplex. Författarinnan står här i avgjord
motsats mot Freud, som ser orsaken till detta
komplex enbart i sexualhämningar. Men hon
polemiserar inte bara mot Freud utan också
mot Adler, därför att denne icke ser något
berättigat i självkänslan i och för sig, utan
anser, att den icke är något annat än fåfänga.
Författarinnan menar, att både Freud och
Adler utgå från den neurotiska personligheten
såsom det normala. Människan saknar enligt
båda en fast punkt i själen, och Freud anser,
att hon därför måste söka skydd hos andra,
vilket också har framkallat läran om den
oundgängliga ”överföringen” — bindningen
vid läkaren — i analysen, som författarinnan
alls icke anser nödvändig utan snarare skadlig.
Adler däremot låter människan söka sin inre
säkerhet i strävan att prestera mer än andra.
Författarinnan åter anser, att bådadera dessa
säkerhetsutvägar äro uttryck för en inre ångest,
alltså för en neuros, och att den normala
människan finner säkerhet i sin naturliga
självkänsla. Neurosen är ett ångesttillstånd,
varigenom självbevarelsedriften och framför allt
de för denna nödvändiga aggressionerna ha
blivit hämmade. Men den hämmade
aggres-sionsdriften är särskilt farlig, emedan hatet
är farligast, ”när det ruvar i det omedvetna”.
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
