Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sandström, Tora, Ist die Aggressivität ein Übel? anmäld av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Om man aldrig får uttala sin kritik, utan
stänger in den, kan slutligen kvävningskänslan
bli så stark, att personen i fråga själv fruktar,
att varje yttring därav skulle bli en explosion.
Även den lust att svära, som vid svåra neuroser
rentav kan tvinga en mycket timid och religiös
person till avstående från en befattning, finner
här sin naturliga förklaring. Likaså fruktan
att inta en överordnad ställning: frun som gör
inköp själv, därför att hon inte vågar göra
sina önskningar gällande för expediten,
läraren som vill vara ”kamrat” med barnen och
därigenom endast framkallar deras fräckhet
och så vidare. Överdriven vänlighet — och
motsatsen — i sättet kan också ofta hänföras
till hämningarnas område. (Strindbergs
barndom är ett typiskt fall av
aggressionshäm-ningar.) Kleptomani, som författarinnan i sin
analys tycks ha haft stor erfarenhet av, har
hon oftast funnit vara en trotshandling av ett
”mönsterbarn”, vars självkänsla blivit
undertryckt — den sexuella hämning, varom Freud
alltid talar, har det däremot ytterst sällan varit
fråga om.
Överhuvudtaget har psykoanalysen länge
genomgått vissa förändringar till metoden: vi
ha redan nämnt den bortlagda tron på
”bindningen” till analytikern. Numera anser man
det inte ens nödvändigt att föra analysen ned
till barndomserinringarna. Det är inte bara
rekonstruerandet av den tidiga skrämselns
ögonblick, som botar patienten, menar
författarinnan, utan endast stärkandet av
patientens försvagade självkänsla. Det tjänar
ingenting till att ur den underjordiska fantasivärlden
söka leta upp alla slags djupa drömtydningar.
Faktiskt ser det ut som om aktiviteten och
särskilt den aggressiva aktiviteten just vore medlet
för borttagande av ångesten.
Man måste endast beklaga, att termen
aggres-sionsdrift i vanligt språkbruk har enbart
negativ betydelse, i stället för att, som
författarinnan vill, helt enkelt innebära det berättigade
behovet att göra sig gällande. Doktor
Sandström har också tillfogat en efterskrift, där hon
framhåller, att det just i dessa tider kan synas
föga opportunt att tala om
aggressionshäm-ningarnas faror. Men hon hoppas, att ”alla,
som läsa detta arbete, även komma till den
upp
fattningen, att kommande generationer, som
icke behärskas av någon sjuklig ångest utan
förfoga över den lugna självsäkerhet, som är
utmärkande för den friska, harmoniska
människan, skola finna en lyckligare lösning icke
blott av de personliga utan även av de
mellan-folkliga konflikterna än att gripa till mord och
förgörelse”.
Här kunde man också tillägga, att boken
i förbigående ger många väckelser till aktuella
reflexioner. Icke bara så att skildringarna av
sadism ofta föra tanken på det nuvarande
världsläget, utan författarinnan säger rentut,
att hon hoppas, att just en uppfostran till
aktivitet och aggressivitet skall kunna på bästa
sätt avleda de krigiska känslorna. Uttrycket är
inte så paradoxalt som det låter, ty här ligger
just skillnaden mellan demokrati- och
diktaturmetoder. Den demokratiska parlamentarismen
går i själva verket ut på diskussion, som slutar
med kompromiss, det vill säga här ha vi att
göra med en serie av små urladdningar som
förhindra explosion.
En annan iakttagelse till sist!
Ritschl, en av den liberala teologiens
koryféer från slutet av förra århundradet, står
egentligen i en märklig överensstämmelse med
doktor Sandströms åsikt, när han talar om
”den berättigade självkänslan”, som består i
att vara ett helt i sitt slag, och som
sammanfaller med vad bibeln kallar den kristliga
fullkomligheten.
Vid genomläsningen av Tora Sandströms
bok får man ovillkorligen en känsla av att
psykologien liksom psykiatrien alltmer behöver
kvinnliga forskare. Redan Freuds uppfattning
av olikheten mellan könen, som ställer kvinnan
på avgjort lägre plats i fråga om både
borgerlig rättskänsla och äktenskaplig trohet, är ett
starkt bevis på att för ett objektivt bedömande
behöves vittnesbörd av bägge parter. Mannen
har hittills fått vara alltför ensam om att skapa
könspsykologi, och även de kvinnliga
psykologerna ha enligt gammal tradition i allmänhet
ej haft — skola vi säga aggressivitet nog att
icke även här jurare in verba magistri. Därför
gör det gott att finna en kvinnlig psykolog,
som haft tillräckligt av både mod och sunt
bondförstånd att välja enkla, raka vägar.
Lydia Wahlström
241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
