Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Bellman och vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BELLMAN OCH VI
ju visat sig vara ett fullkomligt uppkok på från
vitt skilda håll sammanbragta formelement och
idéer.
Rokokon var sig själv, därför att man inte
visste om något annat. Människosjälen hade
ännu inte erfarit den smärtsamma,
explosionsartade utvidgning, som följde med Stora
revolutionen, Napoleonskrigen, Faustandans
genombrott och så slutligen den fantastiska
ackumulationen av vetenskap och teknik. Det hela
har resulterat i att vi — som grävt upp alla
döda kulturer — vi får nu gräva ner vår egen
inför hotet av bombande luftflottor.
Rokokons värld kan synas trång inom sin
svängda och snirklade ram. Man får ibland
den lustiga känslan av idel miniatyrer,
graciösa, akvarellartade miniatyrer, framtrollade
med snabb pensel och klara färger. Men man
slutar alltid med att känna sig själv på något
vis otymplig och man avundas dessa lustiga,
docklika figurer, som ej pressades av alltför
mycket vetande och alltför många och
invecklade plikter. Människan hade ännu inte blivit
ett andens lastdjur. Hon kunde dansa därför
att det var så litet som tyngde hennes skuldror.
Kan man i dessa tider- utan rörelse betrakta
en sådan passagerare som Epistlarnas Mollberg
— detta mellanting mellan knekt och
dansmästare. Med vilken glad och mosig
beskäftighet paraderar han inte vid korpral Bomans bår:
... Se hur han tätt och hjulbent kliver
gråtögd och blixtfull och som en anka from ...
Se hur han sprätter
med ny piskperuk och skor,
vita stövletter
och sorgeflor!
Egendomligt med strålkraften hos den
litterära och konstnärliga konstellationen kring
Gustav III! Den växer liksom ju mer vi
avlägsnar oss därifrån. Inom den samtida
svenska dikten gavs dock intet som var
verkligt kongenialt med Bellman. Nej, tanken går
snarare till Sergel. I första ögonblicket finner
man väl knappast någon mera slående
beröring. Sergels underbara Sovande faun kunde
väl med Fredman säga:
Jag är en hedning,
hjärta, mun och krafter
dyrka vinets gud.
Men han är inte märkt av druvan, som han
kramar i handen. Ruset har inte blivit honom
fatalt. Han är snarare en bild av kraftfull,
harmonisk manlighet och har föga att göra med
den Fredman, som ligger i rännstenen utanför
krogen Krypin och förbannar sin far och mor
och den låga som tände hans liv. Men —
marmor är marmor. Lämnar vi de stora verken
och går till Sergel personligen, Sergel intime,
sådan han exempelvis framträder i sina
drastiska teckningar, då kan man inte undgå att
bli slagen av en viss släktskap särskilt i den
snabba, spelande impressionismen.
Egentligen är det fråga värt om Sancte
Fredman kan kallas en hedning. Nej, knappast
mer än hans herre och skapare. Bellman var
ett tidens barn i allt så när som på den s. k.
”upplysningen”. Minst av allt kan han räknas
som någon esprit fort. Nej, hos honom levde
rus och fromhet, tro och travesti helt naivt sida
vid sida ungefär som hos Jacob Wallenberg,
författaren till Min son på galejan. Något av
innerligheten från det pietistiska hemmet
skimrar ofta igenom även i det orgiastiska tumultet
och även i de lekfulla och kostliga
bibelparodierna. Under tidens franska fernissa fanns ett
mycket ofranskt drag hos detta stora
sångar-barn.
I ett avseende spränger Bellman alldeles
rokokons ram. Det är genom den snabba
framfarten, den sagolika rörligheten. Häri tillhör
han alla tider och är förebildlig för oss alla.
Studera hans verk och ni skall se, i vilken
förvånande utsträckning rörelsens princip är
genomförd. Ingenting står stilla, allt spritter,
263
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
