- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / April 1940 Årg. 9 Nr 4 /
264

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Bellman och vi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SIGFRID SIWERTZ

dansar, böljar, virvlar, yrar, gestikulerar, allt
är skiftning och övergång. Det är därför hans
värld aldrig kan bli någon sorts historiskt
vaxkabinett, det är därför döden liksom inte får
något grepp på den.

Slående framträder det heraklitiska draget
redan i naturskildringen. Är Bellman född mitt
i en idyll, vars själva väsen är den ständiga
skiftningen, så återgäldar han denna miljöns
gåva med dubbelt liv. Här ligger ingenting
stelt och stumt. Morgonstjärnan kuvas ned i
molnets bädd, sefirerna tumlar så fönstren
darrar på haken, de trinda molnen kullrar,
Jofurs åska rullar, solregnet öser ned,
regnbågen prålar, månen försilvrar vad solen
förgyllt. Ge särskilt akt på solregnets spel av ljus
och mörker och sommaråskans blixtrande men
snart förgångna hot, efter vilket allt strålar
med nytt liv och ny glans. Här anar vi något
av det väsentligaste i Bellmans gemyt.
Atter-bom kallar hans kvickhet ett ”spel av milda
ljungeldar, av blixtringar som i blink på blink
följa varandra”. Jag tror att Bellman älskade
blixten för att den gör så många oväntade
krumelurer, är en sådan nyckfull och briljant
improvisatör.

Stundom kan dock den glada ivern att i
rörelsens intresse hopa naturfenomenen spela
Bellman vissa spratt. I femtifemte episteln
rörande kägelspelet hos Faggens säger han bland
annat: ”Vädret är lugnt, skyarna simma, blixt
och norrsken lysa vattnets plan ... mån
försilvrar kägelban ...” Jag får erkänna, att jag
aldrig varit med om en sådan sommarnatt,
inte ens efter långvarig kägelslagning med
många bataljoner åtföljda av allmänt skålande
har jag lyckats att få se blixt, norrsken och
måne i ett svep. När man så till på köpet får
höra näktergalen sjunga, blir feeriet så trolskt
att man alldeles tappar fotfästet i
Hammarbymarken.

Nej, Bellmans värld är inget stilleben. Den
eviga rörelseprincipen är genomförd med

sådan verve och eld att Thorild inte med orätt
kallat Bellman ”den bacchiska glädjens
Pin-daros”. Det är en sprittande, tumlande, stundom
även raglande värld, där själva de döda tingen
tycks ha fått i sig någon sorts konfonium, så
att de handlöst låter sig dragas med i dansen.
Men framför allt är hans människor födda
under dansande stjärnor. Man kan inte se
Fredman, Mollberg, Ulla, Movitz, Jergen
Puckel framför sig utan att de tumlar om till
musikens toner. Och deras herre och mästare
är med — men yran gör honom inte blind.
Hans fågelsnabba blick är alltid ute efter rusets
och kärlekens åthävor. I första ögonblicket kan
man bli förtumlad av detta myller av gester
och piruetter — liksom av de
impressionistiska målarnas svirrande färgfläckar. Och det
ser ut som om han av själens rörelser blott
kunde fånga de små, infallen, nyckerna,
impulserna, humörets lustiga ögonblicksbarn. Det
kunde också räcka med detta. Det skulle under
alla förhållanden göra honom till en av alla
tiders största impressionister. Men därtill
kommer också den inre motsvarigheten till
hans landskaps solregn. Ja, regnbågslynnet,
solregnslynnet, det mänskliga sett genom en
själens skrattår, humorns sällsamma
ljusbrytning, som är hans genis egentliga signum!

”Allt vimlar som det vill”, utbrister skalden
på något ställe i Ordenskapitlen. Detta är dock
en sanning med modifikation. Även den största
improvisatör har dock en hemlig slagruta, som
leder honom längs infallens källåder. Även den
naivaste och spontanaste sångare skapar dock
enligt ett visst kanske omedvetet system. Hos
Bellman är det motivens ständiga motsättning
och brytning, som skänker både den livliga
rörelsepulsen och den spelande humorn.

Backus och Venus drar den arme syndaren
åt var sitt håll:

En nymf i det gröna
och vin i gröna glas ...
båda om mig dras.

264

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 22 11:03:34 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1940-4/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free