Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Bellman och vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BELLMAN OCH VI
”Låt allt i vällust dö, i vällust hämta liv!”
sjunger Ulla Winblad.
Högt blandas med lågt, sirligt med plumpt.
Olympens alla gudar surrar kring bland
krogbalernas kunder. Ordenskapitlen får sitt
komiska liv av kontrasten mellan den uppstyltade
värdigheten och rusets tumult. Märk även den
fina brytningen i uttryck som ”högtidlig yra,
lekande kval”. Men allra finast är kfnske ändå
brytningen mellan orden och musiken. Här
adlar han även det grövsta med oefterhärmligt
behag och uppnår humoristiska verkningar,
som vi efter halvtannat århundrade kanske
inte alltid uppfattar. Atterbom påpekar
exempelvis den drastiska trettioförsta episteln:
Se Movitz, hvi står du och gråter,
så blodig och svullen och stinn?
Här begagnar Bellman vid skildringen av
ett animerat slagsmål musiken till Olof
Bergklints högallvarliga och då mycket kända Ode
över motgång. Med den verkan vi kan tänka
oss.
Vi har alltså funnit att vad som gör
Bellman modern i alla tider, det är den känsliga,
snabba stämningsbrytningen, det trolska
glidandet, svingandet mellan motsatser. Men
den största av dessa motsatser är naturligtvis
den mellan livsyran och döden. Oscar
Lever-tin, till vilken jag ideligen återkommer, säger
på tal härom: ”En diktkonst, som så
kvicksilveraktigt stiger och faller i temperatur,
mellan livsbegärets maximum och dödens
köldgrader, finnes ej i världslitteraturen.”
Men det är, som vi ska se, något egendomligt
med dessa dödens köldgrader. Trots dem vill
nämligen ingenting stelna. Bellman räddar
rörelsens princip över på hadessidan.
Vid Stortorget utmynnar den lilla Solgränd.
Var den fått sitt namn ifrån, begriper jag inte,
för den är bara en famn bred och ganska
skum. Men ingen gränd var på Bellmans tid
för liten för ett Bacchi kök och här fanns den
krog, där mor Maja Myra regerade.
Näringsstället kan inte ha varit betydande, men det
får oförgänglig glans därav att det var
härifrån som Fredman anno 1785 gjorde sin allra
storståtligaste överfart till dödsriket.
Krögarmadammer raska
stärken mig på min resa,
när jag till fädrens aska
samlas skall i natt!
Han gör upp sitt eländes testamente vid
den sista ölstånkan och så bär det av:
Karon ror allt vad han hinner,
vattnet vid åran
pollrar i fåran ...
Kolsvarta likpaulunen gungar floden fram ...
Kors, vad det roret gnisslar!
Skuggorna, hela bråten,
skvalpa bak och fram.
Eolus kväver gråten,
Karon i pipan visslar.
Hjälp — hör, den mörka ståten
för ett hiskligt larm!
Blixt, norrsken, dunder och fasa,
runt kring om skyarna rasa.
Carlvagnen välver
glimmar och skälver,
stjärnorna slockna,
- stränderna tjockna,
tills i den svarta skuggan inga himlar syns ...
Lika livligt gick det till vid Johan Glocks
avgång från det jordiska:
Se svarta böljans vita drägg —
Ack, se hur Karon stretar!
Han vrider vattnet ur sitt skägg
och med sin båt arbetar.
Med åran vill han vågen slå,
men vågen slår tillbaka,
och himlens fönster öppna stå
och alla skyar braka.
Ja, även på dödens flod är allt rörelse och
åter rörelse. Bellmans litterära dödsvärld är
2. — B. L. M. 1940. IV.
265
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
