Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stig Ahlgren: Agnes von Krusenstjerna och Louisa M. Alcott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG AHLGREN
som kopior gäller ofta bakfram, måste
överstelöjtnant von Krusenstjernas dotter ha varit en
avbild i förminskad skala av sin omgivning,
och denna omgivning hade in i det sista ett
oerhört kraftigt tag om Agnes von
Krusenstjernas själ, den förlorade aldrig greppet
kring hennes inbillning, helt enkelt för att
hennes utveckling försiggått inom dess ram.
Med egna krafter, mobiliserande sina sköra
nervers resurser av hänsynslöshet, slog hon för
att bli fri sönder världen omkring sig och
därmed en del av sig själv. Medveten om denna
tragiska motsättning i sitt väsen har Agnes von
Krusenstjerna ristat en minnesskrift över sin
flicktid som man inte glömmer. Det är några
sammanpressade rader i Fattigadel, vilka gälla
huvudpersonen, Viveka (11:415):
Hon slet sig bort med vilja från det land som
fött henne därför att hon kände sig jagas
därifrån av ovänliga blickar och onda och
smutsiga ord. En gång på ett främmande hotell i ett
långt avlägset land vaknade hon vid att hon
stod mitt på golvet i sitt sovrum och klagande
ropade:
— Jag vill tillbaka — tillbaka. Hela vägen
skall jag gå. I drömmen hade hon då sett för
sig sitt lilla flickrum i Ramstaden. Möblerna
hade sträckt vänliga snärjande armar emot
henne. Väckarklockan på det nötta
skrivbordet hade sjungit en entonig lockande sång:
— Tillbaka! Tillbaka ...
Men man kommer aldrig åter. Det vita
flickrummet har rasat. Trädgården med
hagtorns-häcken har vuxit igen. Jorden man trampade
har hårdnat. Men djupt nere i hjärnans vrår
fladdrar oroligt en ljusblå slöja som inte vill
trasas sönder.
Döljer den en helig plats, en flickstad i
ruiner? Skola aldrig mer pelarna resa sig och
rosorna dofta där? Svara eko! Svara! Men
ekot är endast till för att sorgset ge tillbaka
ett mänskligt rop, en mänsklig bön.
Obarmhärtiga eko som låter orden som stenar studsa
tillbaka mot ens öppna läppar och slå dem
blodiga!
Den landsflyktigas bitterhet mot de
hemmavarande slår över, hennes anklagelseakt torde
i stort sett sakna objektivt fundament. Icke
bara yttre omständigheter, oförståndiga eller
svaga föräldrar, en möglig pedagogi eller
skolastisk trångsynthet i valet av uppfostrans
medel, spolierar barndomens och oskuldens
paradis. Också inre krafter äro verksamma.
I sitt fullständiga skick lyder ett redan anfört
yttrande, som ska belysa den kvinnliga
blomningens innersta hemlighet:
Jag undrar just vilken ålder som är kvinnans
så kallade ”farliga”? Jag har funnit, och tro
mig, jag är inte något undantag, att vartenda
år mellan fem och femtio är för kvinnan ett
farligt år: ur livmodern stiger blodvågorna
upp ... etc.
Ty observera att redan femåringen kallas
kvinna! Det är ur psyko-fysiologisk synpunkt
ett djärvt men kanske motiverat
betecknings-sätt. ”Flickstaden” börjar alltså undermineras
redan då flickan är ett litet barn, före
puberteten. Den självklara harmonien grumlas av
”moods”, böljorna angripa oskuldens
bräckliga fästningsverk och kanske hade hos Agnes
von Krusenstjerna dessa börjat vackla, när
omsider, långt innan Freud var påtänkt, den
murbräcka sattes in som Henry James kallade för
”barnkammarens Thackeray”: Louisa M.
Al-cott. Till och med en så vitmenad boktitel som
Little women om flickor i åldern åtta till
femton år låter antyda detsamma som Agnes von
Krusenstjerna sagt i sentensen: ”vartenda år
mellan fem och femtio är för kvinnan ett
farligt år”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
