Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stig Ahlgren: Agnes von Krusenstjerna och Louisa M. Alcott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG AHLGREN
ledare och hjälpare erotiskt sett vara totalt
oskrivna blad. ”Mor är så barnslig, hon förstår
bara det som är vackert och gott”, hör man
ofta till storstaden inflyttade döttrar av socialt
situerade föräldrar i landsorten betyga, när de
ska frammana bilden av sitt rätlinjerade hem,
som är dem så kärt, men så illa berett dem
för livet.
Rom byggdes inte på en dag. Det tog många
och hårda år innan geniet Krusenstjerna var
fullmoget. Hon anade nog att förhållandet
mellan en flicka, som i likhet med Louisa
Al-cotts Polly älskade sin bror till den grad att
hon mätte sin skönhet och sin kvinnlighets
fullhet med tanke på de rivaler som i tidens
fullbordan skulle röva honom från henne, och en
pojke som i likhet med Will gav systern sin
fritid och sina smekningar, måste gömma ett frö
till tragik av helt enkelt förfärande slag. Men
hon var ännu inte mäktig att se så etsande klart
som senare och uttrycka sina misstankar lika
formfulländat som då Pahlencykeln skrevs.
Agnes von Krusenstjerna stammade än så länge
på livsgåtan, passionens sfinx låg ännu till
hälften begravd i ett sandhav av hämningar
och blinda banaliteter, vilka blåsts dit av
generationers klassfördomar. Inte ens i Tonys
läroår är hon riktigt färdig att säga de stora
sanningarna med tillbörligt eftertryck. En viss
touche av flickboksbanalitet kan inte
från-kännas själva formuleringen då slöjan, ett
annat exempel på ”syskonliv”, ska lyftas från
systrarna Ruthvens svärmeri för varandra.
Ibland har jag undrat — skriver hon liksom
trevande — om de älskade varandra så mycket,
att de inte kunde vara utan varandra. Det tror
jag egentligen knappast. Men de hade vilat
under samma hjärta, och fastän detta för
många tycks ha mycket liten betydelse, ofta
ingen betydelse alls, var det förmodligen detta
mystiska blodsband, som fäste dem vid
varandra.
Orden faller för abstrakt, för poetiserande,
för att äga den upplevda sanningens slagkraft.
Louisa Alcott sitter som äggskal på vingarna,
så nykläckt är erfarenheten av syskonlivets
faror, de underliga, än ljust svärmiska, än
förbittrat sjukdomsalstrande moods, som ta fart
och frodas vid själva roten av det solida
borgerliga familjelivet. Will och Polly, om vilka
hederliga Bostonbor undrade huruvida de voro
älskande eller ”kusiner från landet”, ska då
tiden är mogen och månen höljs i ett
blod-skimrande töcken förvandlas till
Pahlenböcker-nas Stanny och Bernard Landborg,
ett besynnerligt syskonpar, så olika varandra
till utseendet och ändå med denna särskilda
likhet som strålar ut från en blick eller bara ett
sätt att föra händerna, en likhet som mellan
dem av skilda kön, vilka icke äro syskon,
brukar kallas för äktenskapstycke.
Och så rullas dramat upp med en förfärande
skicklighet, den stora artisten av Guds nåde
träder i verksamhet, man rycks hjälplöst med
och måste beundra den suveräna flykten, det
mörka mäktiga suset av rovfågelsvingar och
det obetvingliga nerslaget när bytet kommer i
den psykologiska intuitionens synfält.
Den lilla kvinnofågel som en gång i seklets
början pickade upp de korn som fanns att
hämta i Louisa Alcotts barnkammarläsning
blev himlastormande stor. Geniet stiftar alltid
egna lagar för sin konst. Ändå kan man följa
linjen tillbaka, denna väg hem till ”flickrummet
som rasat” och klargöra för sig vad Agnes von
Krusenstjerna menat när hon nämnt den
amerikanska flickboksförfattarinnan bland
dem som intimast stått fadder till hennes
kvinnoskildringar.
Ur en synpunkt sett kan Agnes von
Krusen-stjernas produktion således sägas vara en
uppgörelse på kniven med ungdomstidens
renhjärtade flickböcker. Hon har förbittrat,
försvårat, fördjupat denna värld i älskvärd
akvarell, gjort den sannare, mera tragisk och därför
soligare. Kanske med sitt nervlugn, sin privata
lycka och till sist sitt liv som insats.
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
