Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karin Boye: Spårvagnen och paradiset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARIN BOYE
SPÅRVAGNEN
OCH PARADISET
Det var en lång, grå, jämförelsevis
respektabel gata i ett av de fattigare kvarteren i en
storstad — säkert en av världens tristaste gator,
tänkte en man som gick där och kände sig
förtvivlad.
Han föraktade sig själv för att han tänkte
så och kallade sig vid det fulaste namn han
kunde hitta på: romantiker. Fattigare gator
fanns det, snarast var denna att betrakta som
ett steg uppåt ur nöden. Den talade om ökade
lyckomöjligheter för ett större antal människor.
När han lyfte blicken, borde han inte stönat
så högt, som om han sett in i det tröstlösa
intet.
Nästan vem som helst av dem han mötte
kunde sagt honom, att han inte hade några
skäl till förtvivlan. Så gott som alla här hade
större skäl än han och knogade ändå vidare
utan att släppa taget. Han hade inte hustru och
barn att försörja, kunde slösa och svälta som
han ville, utan ansvar. Och han var inte
bunden av fabriksslavarnas järnhårda tvång, kunde
ställa undan och ta fram sitt staffli och sina
penslar när han hade lust. Ändå gick han här
som om han bar all världens olycka och såg
ingen glädje någonstans.
Ett ögonblick hade han lust att böja in på
en sidogata och ta en omväg fram till sitt mål,
men övervann sin feghet. Ja, feghet, vad var
det annat, lust att fly från verkligheten — han
kände nog igen sin gamla frestelse. Så tvang
han sig att gå rakt fram och tvang sig till
och med att svälja hela den gråa gatan med
blicken, tills han äntligen stod vid en
oansenlig port, där en läkares namnskylt var uthängd.
Tätt bredvid låg en liten brödbutik, och
genom fönstret såg han in på almanackan, som
hängde på väggen.
— 11 juni 1883, mumlade han tankspritt.
Så långt hade tiden gått, och ändå var det
som det var. Kanske han själv var blind,
kanske utvecklingen mognade fortare än han
anade. Om han blivit född femti år senare,
skulle han då kunnat genomskåda, varför han
stod här nu och var olycklig? Han slog bort
den absurda tanken.
Så gick han uppför trappan och ringde på
läkarens dörr, och en sjuksköterska öppnade.
— Mottagningstiden är slut, sade hon. Var
det något brådskande?
— Det är ingen patient, det är en bekant,
sade målaren och nämnde sitt namn.
Ur den skumma korridoren kom en liten
senig, bred gestalt emot honom. Gaslampetten
på väggen kastade ett vasst ljus efter honom,
så att han såg ut att vara omgiven av en något
fadd gloria; då han vände på huvudet, glänste
ljuset i hans mörka helskägg, och målaren fick
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
