Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karin Boye: Spårvagnen och paradiset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPÅRVAGNEN OCH PARADISET
leva, fattigdoktorn! Han hade hänförelse för
många, och det var för att få lite del i hans
överflöd man kom hit. Man kan ju dela med
sig av mat och pengar — varför inte då också
av mod och livsglädje?
— Ser du, sade doktorn, ser du,
mänsklighetens utveckling går ju fram mellan två poler:
den subjektiva, som är vildens — myternas
och vidskepelsens — och den objektiva polen
— civilisationens, vetenskapens, förnuftets. Det
högsta stadium en människa kan nå är den
absoluta objektiviteten. Vilden ombildar, han
gör som romantiska målare, tar bort och
lägger till lite som han tycker i det han har
framför sig. Han ser syner och har uppenbarelser.
Eller hur? De breda massorna har fortfarande
alltför mycket av vilden kvar hos sig. Men en
gång i framtiden kommer människan att stå
klarnad och stark, utan andra föreställningar
än de rent faktiska och objektiva — en
oändligt fin mottagningsapparat bara för
verkligheten omkring oss, utan undanflykter och utan
godtycke. All hårt verklighetstrogen konst är
ett steg på vägen dit. Den ska lära oss den
rena objektiviteten. Säg själv — kan man inte
nästan säga att den är en gren av vetenskapen?
Ja, det är det finaste jag kan hitta på om den,
och jag vet att du tycker detsamma.
Men målaren satt trött och tyst. Det var sant
alltsammans, han hade tänkt och sagt det tusen
gånger, och ändå! Slutligen sade han:
— Jag orkar inte det heller. Jag målade
gräs, jag målade vått i gräset, för jag var inte
säker på att jag kunde det. Tre dar arbetade
jag som besatt utan att riktigt lyckas. De tre
nätterna är de enda jag har sovit gott på sista
tiden. Fjärde dagen visste jag hur jag skulle
bära mig åt, och då orkade jag inte det heller.
Varför skulle jag måla vått i gräset? Var det
inte vått nog förut? Var det inte gräs nog
förut? Ja, jag vet att alltihop är vapen och
medel — men jag orkar inte.
— Visst! Alltihop är medel, svarade
läka
ren allvarligt och stannade framför den andre.
Alla tavlor, alla böcker, alla upptäckter och
uppfinningar är medel och detaljer. Egentligen
finns det bara en enda stor bild — och den
kan ingen måla riktigt naturtroget. Jag menar:
framtiden som kommer.
Målaren stönade. Naturligtvis, sant alltihop.
Men det hjälpte honom inte. Framtiden. Ja,
ja, naturligtvis. Han försökte bygga upp något
för ögat av alla ord som hörde dit: ljust —
levnadsglatt — rättvist — rikt — förnuftigt —
men det föll sönder i småbitar, det lydde
honom inte, ville inte smälta ihop till helhet.
I stället dök den långa, gråa gatan fram på
nytt och slukade orden. Där satt han och
försökte tvinga fram en bild för sitt hopp och
såg bara hopplöshet.
— Svara mig, återtog läkaren, som blev
ängslig — är det något fel på dig?
Målaren ryckte på axlarna.
— Var?
— I den så kallade själen!
— Alltså i kroppen, fast du inte kan
lokalisera det. Kanske inte jag heller. Hur känns
det?
— Som att vara död. Som att vara i
helvetet.
— Ingetdera har du varit med om, och tro
mig, det är erfarenheter som vi slipper göra.
Har du ont? Inte? Jag ska undersöka dig
i alla fall.
Han plockade fram sina verktyg och började
lyssna, klämma och pröva. Till sist suckade
han.
— Lite undernärd förstås, som de flesta av
mina patienter. Och jag förmodar det inte
bara är slarv, lika lite som hos dem. Annars
hittar jag inget, vilket inte betyder att det inte
finns. Hjärnan har vi ju inte tillgång till —
och där försiggår ändå mänsklighetens sista
och avgörande Ragnarök mellan oförnuft och
förnuft, mellan subjektivt och objektivt. Men
277
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
