Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karin Boye: Spårvagnen och paradiset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARIN BOYE
vänta bara, det kommer väl en tid, en
mikroskopets storhetstid, och kirurgiens ...
— Börja nu inte dricka, sade han därpå
skarpt. För då kan jag ge dig ett bättre recept
på att skaffa dig stimulans. Vill du ha en skön
förargelse? Gå in till stadens centrum, till de
rika stadsdelarna, det gjorde jag i går, och
det känns än. Man undgår inte en stöt för
bröstet förstår du ... Det skulle inte förvåna
mig, om du fann ett bra motiv där — inte
bara ett som du själv tycker om, utan ett som
tillfredsställde oss alla, ett nyttigt, ett bra
motiv i stil med din spårvagnshäst!
Han pekade mot väggen, mot den magra
kraken i blyerts. I samma ögonblick ringde
dörrklockan, och sköterskan kom in för att
anmäla en sjuk.
— De kommer alla tider på dygnet, sade
läkaren. När det är akut, kan man inte dra
sig undan. Sjukdomen drar sig inte undan,
minsann. Du får förlåta mig.
Just som målaren stod färdig att gå, sade
den andre:
— Vad var det vi talade om? Jo,
spårvagnshästen. Har du sett den nya elektriska
spårvagnen, som har börjat gå nu? Snart blir alla
banor elektriska, så hästkrakarna slipper. Ser
du där, att världen går framåt i alla fall?
Visserligen är det väl inte precis din tavla
som har gjort det, utan vetenskapens och
teknikens segrar — men hon rör sig dock! Om
det är vi som gör det eller tekniken — samma
sak. Det görs, det görs.
Utkommen på gatan stod han först och
stirrade villrådigt in i samma butiksfönster, på
samma väggalmanacka: 11 juni 1883.
Fortfarande. Men det gick ju framåt. Och han
satte sig i gång.
Kanske för första gången, eller åtminstone
för första gången som han blev uppmärksam
på det, gnagdes han av en lätt misstro till sin
vän fattigdoktorn. Ingen kunde personligen
vara så absolut anspråkslös som den lille
livlige och stålspänstige mannen, och ingen kunde
ha sådana storhetsidéer för den exakta
vetenskapens och för teknikens del. Just de båda
egenskaperna var det, som vann både
patienters och vänners förtroende och gjorde honom
till en så fläckfri förebild för många. Men
de ord han nyss hade uttalat: ”en enda stor
bild — framtiden som kommer” — var de
verkligen helt exakt vetenskapliga? Fanns där
inte ett stänk, ett litet stänk, av vildens syner?
Målaren kunde inte säkert avgöra, om
besvikelsen var oblandad eller om där fanns en skugga
av skadeglädje i hans nedslagenhet, då han
frågade sig, om alltså också den renaste och
starkaste människa till sist behöver en aldrig
så liten fantasi att leva av — en myt och en
vidskepelse.
Men han slog bort frågan. Alltför väl visste
han, att den också var ett försök från hans sida
att själv komma undan. Han, som var född
för-falskare, skulle inte sätta sig till doms över en
så långt kommen man. Som rudiment måste väl
något av skumrasket finnas kvar hos var och
en, annars tillhörde man ju inte sin egen tid
längre. Och åter snuddade tanken vid samma
barnsliga fantasi: om han varit född femti
år senare...
Långsamt började han gå mot stadens
centrum, som han blivit rådd. Åtminstone ville
han se den nya elektriska spårvagnen. Det var
ett slags skyldighetsvisit, så som en gammal
soldat går i kyrkan och tackar för seger, av
tillbörlig hövlighet mot Vår Herre. Han var
också en soldat i Utvecklingens armé. Han
ville så att säga blotta sitt huvud inför
elektricitetens hjälpande makt.
Doktorn hade påmint honom om hans mest
omtalade duk, hans spårvagnshäst, och han
försökte tänka på den och trösta sig i sin
kraftlöshet med att han ändå en gång hade gjort
något riktigt bra. Kritikerna hade berömt den,
målarkamraterna beundrat den, en mecenat
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
