Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karin Boye: Spårvagnen och paradiset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPÅRVAGNEN OCH PARADISET
hade köpt den, och reproduktioner hängde på
väggen i flera djurskyddsföreningar. Först hade
det gjort honom glad och stolt, sedan, då
djurskyddsmänniskorna tog honom under sina
vingars skugga, började han känna sig
bortkommen. Något inom honom sade: ”Du har
misslyckats — du menade någonting annat.”
Eftersom han inte själv riktigt klart kunde
utreda vad han menat och inte menat, hade
han nog stannat vid att misstänka sig för
struntförnämt obehag över sällskapet snarare
än för skam över berömmet. Men nu, då han
gick här och i tankarna försökte klänga sig
fast vid detta enda storverk, upplöste det sig
slutgiltigt i rök. Hans bästa duk var ingenting.
Med plågsam skärpa såg han att han innerst
inne aldrig varit nöjd med den. Ett förnuftigt
skäl tyckte han sig åtminstone ana: världen
gick ju sin gång ändå, hans tavlor förutan
— därför att tekniken ville det.
Gatorna började vidgas och butikerna få
en förnämare prägel omkring honom. Han
hade kommit ut ur de fattiga stadsdelarna och
in i de rika. Här och där bars en portal upp
av muskulösa stenkroppar, husen var prydda
med ornament i romersk stil. Också här lät
han blicken svepa över hela gatan och tänkte
på att här bodde välmågan och glädjen — men
också här svämmade han över av leda.
Utanför ett kafé stannade han och iakttog det allt
tätare eftermiddagsvimlet, herrar med små
mustascher och svängande käpp, snörda damer
med fåglar på hatten. Han tänkte på att gå
in och ta sig ett glas vin, men kunde inte
förmå sig till det. Inget hat, ingen förtrytelse
kunde han uppbringa över lyxen, som levde
vid sidan av nöden — bara leda. Han var
sannerligen död. Framför varietéernas affischer
med fotografier av atleter och yppiga
kuplettsångerskor stannade han och stirrade. Tomt,
dött, intet. Hade doktorn menat, att han skulle
se något i detta som ingenting var? Att han
skulle avslöja det tomma intet? Naturligtvis,
han var ute på fel tid, han skulle kommit vid
mörkrets inbrott, inte för skymningens skull,
som var romantisk, utan för gaslyktornas, som
var sanning och realitet. Frånsett klara
dagsljuset skulle han aldrig välja annan dager till
sina tavlor än gaslyktans obarmhärtiga,
avslöjande spökbelysning: den ensam var grym
nog för en pensel, som vägrade prostituera sig
till nöje för lögnlystnaden hos den förnäma
pöbeln. Då skulle han sett det vita gasskenet
falla som hån över slappa ansikten med
flag-rande lager av smink, då skulle han kanske
ändå kunnat gripas av ett värdigt motiv, sökte
han intala sig. Men han visste, att det var
undanflykter. Han orkade inte.
Här kunde han inte stanna. Han skulle göra
sin skyldighet och gå fram till den nya
elektriska, sedan vända. Djupt i sitt hjärta
längtade han tillbaka till de sina i fattigkvarteren,
de som slogs för framtiden.
Då han kom fram till tvärgatan, gick den
förbi honom — den stora, gnisslande
maskinen, fullsatt med människor, på sin raka väg
fram utefter skenorna. Ingen häst behövdes
längre — allt var maskin.
— Vi segrade! mumlade han pliktskyldigt.
Det var soldaten, som blottar sitt huvud. Men
en sådan våg av hopplöshet slog samman över
honom, att han måste sätta sig på närmaste
bänk i parken. Vi är slagna, vi är slagna!
gnydde varenda fiber i honom, och han visste
inte varför. Vilka vi? Höll han på att bli
sinnesrubbad? Han satt och önskade den
utslitna hästen tillbaka!
Med ens förstod han, varför hans tavla var
misslyckad. Den sortens medlidande som
djur-skyddstanterna bestod, den hade han aldrig
haft. Där hade han målat en trött, mager
krake, och målat den bra, målat den
illusoriskt, så man ynkade sig och kände lasset.
Men det var inte den kraken han brydde sig
om. Den som fått honom att måla tavlan, den
fanns inte där.
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
