Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karin Boye: Spårvagnen och paradiset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARIN BOYE
Över stäpperna, där saltgräset växer, löper
han och stannar med skälvande muskler. Han
lyfter huvudet, klipper med öronen, vädrar
med vidgade näsborrar i vinden som stryker
över milsvidderna. På språng igen, han och
hans flock med honom, snabba, starka, vilda —
manar och svansar fladdrar rakt ut i luften,
de lätta, oskodda hovarna klapprar förbi och
dör bort i stäpptystnaden ...
Honom var det han sett, och inte sett, spänd
framför spårvagnen, honom var det han hade
velat måla — ett fantastiskt, sagolikt väsen
i förnedringen. Och vilken förnedring! Inte
bara töm och piska, inte bara lasset, utan det
värsta: skenorna. En väg som var förutbestämd
från början, utan val, utan mål, år efter år,
livet i ända — maskinvägen. Tyngre lass fanns
det kanske, men ingen större förnedring. De
medlidsamma, de vänliga med sockerbitarna
kunde aldrig dela hans raseri. De hade äcklat
honom, som om de kommit stickande med
sockerbitar åt honom själv.
— Djurskyddsföreningar, mumlade han. —
Om det fanns föreningar till förnedrade gudars
skydd, skulle j ag bli medlem ...
Och där satt han och önskade kraken
tillbaka, utan att bry sig om att han förbröt sig
mot Utvecklingen och utan att skämmas över
vanmakten i sin reaktionära inställning. Han
önskade hästkraken tillbaka ... Att också han
nu var borta var värre än allt annat — värre
än själva förnedringen var den ensamma
mekaniska lådan, som kom glidande längs samma
obönhörliga skenor. Förnuftet insåg, att det
varken fanns logik eller mening i hans känslor
och att den elektriska spårvagnen var en god
och nyttig uppfinning och ett oskyldigt
fort-skaffningsmedel — men det hjälpte inte. För
första gången på månader var hans inre i fullt
uppror. För första gången på månader hade
han sett en bild, som betydde något för honom.
Hela hans själ var full av denna enda bild,
och han hatade den. Om han kunde måla den
eller inte var honom fullständigt likgiltigt. Det
gällde inte en tavla, utan livet och
mänskligheten och allt. Månaders kvalm höll på att lösa
sig i ett inre vulkanutbrott, som han inte kunde
tyda eller behärska, bara uthärda.
Först en lång stund senare fann han, att han
var på hemväg. Så intensivt hade han varit
upptagen av spårvagnen, att han inte märkt,
när och hur han gav sig av. Han hade helt
enkelt hatat sig därifrån och stod redan på
sitt eget område, bland sitt eget folk. Han såg
sig omkring för att söka lättnad.
Men han fann ingen. Efter den korta
utflykten hade han blivit främmande i sin egen
värld. Människorna runtomkring honom,
arbetarna i sina blåblusar, kvinnorna med schal
över axlar och huvud, barfotaungarna på
ränn-stenskanten, allihop hade fått något
skrämmande över sig, som han inte märkt förr. Han
blev rädd. I dem alla var spårvagnens ande.
Framåt längs skenorna ... Från nödvändighet
till nödvändighet, utan val...
Det var hans egen syn, som blivit förvänd.
Just i tanken på utvecklingens nödvändighet
hade han haft sin trygghet. Enstörig som han
var hade han ändå lyckats skaffa sig vänner
bland människorna här — grannarna i huset
där han bodde, stamgästerna på det lilla mörka
ölkaféet, gamla och unga, som han övertalat
att stå modell — och den rent mänskliga
kontakten hade fått ett särskilt skimmer av något
de hade att ge honom utöver sitt rent
personliga umgänge: den triumferande vissheten om
att genom dem snuddade han vid själva
framtiden, vid utvecklingen, som måste komma och
som ingen kunde hindra. Ty framtiden
tillhörde dessa. Hade han någon gång frågat sig
varthän? — så hade alltid de invanda orden
räckt till, orden som han senast i dag förgäves
sökt smälta ihop till en bild: ljust —
levnadsglatt — rättvist — rikt — förnuftigt. Nu
skymdes orden fullständigt av den förfärliga
bilden, som han inte kunde jaga bort:
ske
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
