Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karin Boye: Spårvagnen och paradiset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPÅRVAGNEN OCH PARADI SET
norna — maskinen — det livlösa, som segrade
över det levande. Hans eget folk, hans
stridskamrater, hade fått en spöklik ny dimension.
Bakom blåblusarna anade han samma herrar
med käpp och mustascher, bakom schalarna
samma snörda damer med fågelhattar som de
han nyss flytt från. Han såg nöjeskvarteret
breda ut sig och erövra fattigdomens marker,
kaféerna tusenfaldigas, varietéaffischerna växa
i höjd och bredd och fladdra ut kring de
forna bakgatorna. Var det den kommande
segerns innebörd? Var det framtiden? Om
han ändå aldrig hade sett den förbannade
spårvagnen ...
I ett gathörn råkade han in i en grupp
människor, som samlats för att se något. Först ville
han otåligt tränga sig förbi, men det var lättare
sagt än gjort, och rent mekaniskt såg han åt
samma håll som de andra. Det var ett barn,
en flicka på knappt fem år, i kort, urblekt
grön klänning och med bara fötter. Armar
och ben var magra och blåaktigt
genomskinliga, och det lilla färglösa ansiktet med bred
mun och spetsig haka sov som en sluten vit
blomma. Modern stod bredvid och höll henne
i hand, en ganska lång, smal kvinna med något
av spejande fågel över sin framskjutna hals
och sitt hungriga ansikte, där de små skarpa,
klara ögonen låg tätt intill en välmodellerad
örnnäsa. I ett slitet läderband över axeln bar
hon ett positiv och instucken över det en
mattstump. En god stund vände hon sitt spejande
fågelansikte fram och tillbaka över den
församlade gruppen, sedan böjde hon sig Över
barnet och frågade utan otålighet:
— Ska vi dansa för dem nu?
Barnet betänkte sig ett ögonblick och nickade
sedan. Modern halade fram den illa medfarna
mattstumpen, och de hjälptes åt att breda ut
den över gatstenarna. Där stod den lilla och
krafsade på mattan med sina smutsiga, bara
tår och väntade med blicken rakt ut i rymden,
.3. — B. L. M. 1940. IV.
medan positivet höjde sin grova speldoseröst
utan nyanser.
Under de första takterna blev flickan stilla
och tycktes försjunka i sig själv. Så lyfte hon
huvudet, inte mot de kringstående, utan mot
något annat, som bara hon såg. Nästan
ofrivilligt höjde sig de tunna armarna. Ett
förklarat skimmer slog ut på hennes ansikte.
I början långsamt, sedan hastigare, rörde hon
sig med små graciösa hopp och böjningar,
som positivmusiken inte tycktes ha annat
inflytande på än att den satte henne i extas för
dansen.
”Men detta är ju konst”, tänkte målaren.
Han hade aldrig tänkt på dans som konst. Den
var ett slags färdighet, en inlärd skicklighet
av lägre art än konstens medvetna vilja. Vad
som överväldigade honom här var kanske mest
flickans högtidlighet — som om hon utfört en
tempeldans för någon hemlighetsfull gudom —
och hennes hängivna glömska av sig själv.
”Naturligtvis”, tänkte han åter, ”så leker
ett barn. Ett barn glömmer sig själv under
leken. Hängivenhet? En älskande kvinna kan
vara hängiven — men ett barn?” Ändå
verkade det inte onaturligt.
Han kastade en snabb blick på modern.
Lång och klumpig, intelligent i ögonen, men
med slapp mun och undergiven hållning — av
henne hade inte barnet lärt sig sina förnäma
rörelser. Varifrån kom det? Vad har en
fem-åring annat än från sin omgivning? Vad har
någon människa annat än från yttervärlden?
Han lutade sig fram och vågade knappast
andas, rädd att gå miste om ett steg, en
böjning av denna underliga skapelse i rytm och
tillbed j an.
Plötsligt mattades och vissnade flickans
rörelser, och modern lät positivet tystna.
Åskådarna kastade slantar på mattan, och barnet,
som åter vaknat till deltagande i vad som
skedde, sprang omkring för att samla upp
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
