Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karin Boye: Spårvagnen och paradiset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARIN BOYE
dem. Med häpnad såg målaren, att hennes
leende, då hon neg och tackade, varken var
barnsligt eller hängivet längre, utan kokett och
utstuderat som hos vilken liten slinka som
helst, då hon utnyttjar sina guldgruvor. Det
hade hon hunnit lära sig! — Så brutalt var
fallet från paradiset till bakgatan, att han
häftigt bröt sig ut ur mängden, som skrattade
lättat och igenkännande bakom honom, medan
slantarna klirrade mot gatstenarna och mot
varandra.
Han nästan vacklade, där han gick. Vad hade
han mött? Konst, hade han själv nyss sagt.
Men inte i den meningen han själv använde
ordet. För honom kom själva begreppet konst
likaväl som ordet av kunna, och dess enda
helgd var att den kunde ställas i utvecklingens
och de stora idéernas tjänst. Så, som en linje
inifrån, som en bjudande medfödd rytm att
ge ut åt världen, hade han aldrig anat den och
aldrig velat kännas vid den. Att möta den hos
ett bam som ett redan bleknande
morgonskimmer, det kom jorden att gunga under fotterna
på honom. Den lilla magra figuren i sin
urblekta gröna klänning var en hälsning från
ett begynnelsens paradis, som var främmande
för hans tankar och som han helst skulle velat
förneka.
Men han kunde inte förneka det. Synen var
hans. Kanske han var den enda av åskådarna,
som verkligen sett den, och han hade sett,
därför att han var mogen att se. Inför sin vän
fattigdoktorn skulle han stå som en främling
nästa gång de möttes. ”Vilken radikal
omsvängning i åsikter!” skulle doktorn säga,
spydigt men tolerant — som man bemöter en
mer eller mindre sinnesrubbad. I själva verket
var det ingen ny klyfta, som plötsligt öppnat
sig mellan dem. I doktorns framtidssyn hade
han aldrig haft del och hade aldrig kunnat
leva av den. Han hade bara sagt efter orden.
Kanske måste var och en leva av egna syner.
Sina hade han fått nu. Alla exakta, objektiva
ideal hade smält till tomt intet för två bilder,
som ingenting betydde för andra: en
spårvagn — ett dansande barn.
Så kom alltså en livsåskådning till?
Tvärtemot ens eget vilda motstånd, inifrån, ur det
mörka oförnuftiga som man inte ville kännas
vid. Och om man vägrade: döden. Svältdöden.
Då han kom hem, föll han utmattad på knä
vid sängen och gömde ansiktet i armarna.
Ännu upprörd, men befriad låg han alldeles
stilla och visste att bölden hade brustit. Synerna
hade räddat honom. Fördömelsens syner och
tröstens syner — men räddning allesammans.
Makten i honom, äldre än alla idéer, den som
tvang honom mejsla ut sin egen linje, sin egen
djupa mening ur de tusen ting han mötte en
dag på gatan, hade visat sig lika obönhörlig
som hunger och törst. Utan nåd krävde den
sin tribut, och han måste ge sig, om han inte
ville torka bort som ett strå i solhettan — om
han inte ville förlora sista sammanhanget med
det sjunkande paradiset.
Bilderna myllrade inom honom. Träd som
han gått förbi i parken, ansikten som han
urskilt i vimlet steg inom honom och gled
över i varandra som spegelbilder i rinnande
vatten. Nytt arbete, nytt liv på nya villkor.
Han ville, han skulle kunna. Ännu var han
inte spänd för spårvagnen som den trötta
kraken han själv målat, ännu var inte vägen
utstakad med skenor från tomhet till tomhet.
Den skulle bli det först i samma stund som
linjen inifrån hade böjt sig till lydnad under
bud utifrån — i samma stund begynnelsens
paradis hade försvunnit under horisonten.
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
