Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Krisernas diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
KRISERNAS DIKTARE
Birger Sjöbergs ”Kriser och kransar”, ur
flera synpunkter tjugutalets märkligaste
diktbok, rymmer inte i första hand skönhet, utan
lidelsefull upprördhet, stormig uppgörelse. Det
är fråga om ett livsdrama i lyrisk
gestaltning, som utåt blir till våldsamt stegrad satir,
inåt till gripande bikt och själstragik. Titeln,
”Kriser och kransar”, kan betraktas som själva
nyckeln till dessa dikter. Betoningen ligger på
kriserna, men dessas sammanhang med
kransarna är givet. Kransarna är livets och diktens
bedrägliga lockelser, kriserna den grymma
besvikelsen. Titeln har klang av allitteration
och dikterna bär prägeln av ett slags
allittera-tionens (för att inte tala om rimmets)
auto-matism.
Bokens båda viktigaste attribut, dess
effektiva motsättning, är eld och mörker. Birger
Sjöberg, som så övertygande varit idyllens
man, vardagens hjärteprydde sångare,
uppenbarar sig nu i en svartglänsande korpskrud,
tecknad med eldtungor. Och hans sång har
förvandlats till en ”fränhetens frasfria visa”,
rämnad och bisarrt sibyllisk. Ja, dessa hans
äkta dikter kan till sin substans liknas vid
nybruten kol med inslag av blixtrande
diamant. Mitt i en mellankrigsperiods stelnade
ovisshet framstår han med ens, denne krisernas
diktare, som ett korsvägens varningstecken,
som en sårad eldbringare. Framåt och bakåt
synes hans horisonter lika hotfullt flammande,
av passerade krig, av kommande krig, av de
strider som ständigt rasar i människobrösten.
Sjöberg påminner i detta skede inte om
någon annan än Bellman. Han tecknar likt
Bellman livet i eldiga arabesker mot en
nattsvart botten. Han besitter något av Bellmans
improvisatoriska genialitet, den slarvigt
slumpartade träffsäkerheten, det detalj prickande ögat.
Och likaså är hans lyriska sinnestillstånd det
tumlande rusets, med en kuslig klarhetens
målmedvetenhet inunder. Ett stränginstrument
finns också alltid med, man hör eller blott
anar dess knäppningar: ett disparat
ackompanjemang, som stundom stegras till bevekande
eller stor melodi. Scenerna har djärvt direkta
lokalbestämningar, men spränger alla
inramningar: världen är för liten för detta kosmiskt
inflammerade drama. Allt personifieras, det
uppdämda Vattnet såväl som den mörkt
mysande Vedergällningen. Tingen talar och
handlar. Avund och Trolös är påtagligt
verkliga som Andersson och Pettersson.
Den virtuosa versen böjes här att tjäna
sin egen parodi. Konstfullheten underordnas
desperationen. Formen är ett gyckel med
gjutenheten, som tvingas att sammanhålla
splittringens effekter. Själva musiken gäckas;
stämningen intoneras, blott för att strax
undermineras och sönderbrytas. Diktarens patos är
starkt, men samtidigt är det mot patos
fientligt. Det gäller ständigt motsatsen till vad man
i sin vanemässighet tror.
Inspirationsmetoden är den urgamla: en
ordens spontana födelse ur varandra.
Rimmens och allitterationemas automatism
trium
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
