- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / April 1940 Årg. 9 Nr 4 /
284

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Krisernas diktare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ARTUR LUNDKVIST

ferar här som kanske aldrig förr i svensk
poesi. Den sig själv inspirerande
formulerings-frenesien gnistrar i oförutsedda kontakter,
stundom geniala, ofta barocka, alltid
lynnes-laddat livfulla. Diktaren är i sin orfiska extas
på samma gång en härskare över orden och
en åt ordens magi prisgiven. För denna
villkorlighet i sitt välde kompenseras han genom
makten att dra in världens varelser och ting,
träd och stenar, vatten och skyar, i sin
hänrycknings eller förtvivlans virvlar.

På så sätt blir fredag vedag och fåfäng
fåfängs fara, ”druva kysser driva” och
”takbetäckning flyr som fjäril”. Ödet vitsar och
förblandar ord (knappast bara i anslutning
till periodens Freudmedvetenhet): sällhet blir
cellen och längtan förväxlas med länkar. Det
är ödets korsningar, det är det omedvetnas
metod, det är verbal-psykisk automatism, det
är ordspråkens folkdjupshärstammande
formuleringskonst. Diktaren Birger Sjöberg
använder sig därav med största mästerskap.

*



I ”Kriser och kransar” finns kanske endast
tre väsentligen sköna dikter: dikter där
dissonanserna förlösts i klart tonande sång. En
handlar om ensamheten, en om döden, en om
drömd kärlek: alla vänder de sig ifrån det
direkta livet. Det är tillvarons obelysta sida,
dess bortvända, anade ansikte, diktaren hyllar.

I övrigt rör det sig om satir och uppgörelse,
svidande rannsakan av förhårdnade samveten
och krassa kassabokshjärtan. Det är en
revision med järnris och renande eld, som inte
ens drömlivets hemligaste sidor undslipper.
Diktarens oroliga otillfredsställelse är först och
sist en form av samvetskval. Samtidigt som
han ställer sig själv till ansvar som försnillare
av högre värden gör han i den instängda
eldens och andens namn uppror mot vardagens
grå resignation, mot det konsoliderade livs-

nederlagets normer. Det är smärtans rop och
vredens anatema (vreden fattar lyran, skönt
glödande, likt den gud han fordom var), men
det blir aldrig till någon melankoliens litania.
Melankoli och klagan ligger inte för denne
diktare.

Han utgår från sin egen diktarsituation, som
är en krissituation. Han är Skrivaren (på ett
ställe porträtterad i idealistisk ovärldslighet:
”En tveksam fot, romanblå blick, ett slarvigt
pansrat hjärta!”) och Skrivaren tråder
inledningsvis en ”Skrivaredans”, som är en variant
av domaredansen. Den handlar om ambitionens
förrädiska dubbelhet, ambitionen som eggar
och sporrar, trasar sönder och störtar i olycka.
Den handlar om det lyckligt bekymmerslösa
konstnärssamvetets tragedi vid mötet med
livs-sanningens hårda krav. Lättvunna kransar
kommer självtilliten att svälla ödesdigert; strängen
ger spelmannen blåsor och blodad hand. Han
tappar balansen och fredag blir vedag. Bittert
inser han: ”Ära med lögn är given!”

Temat utvecklas vidare. När ambitionen blir
strävan efter berömmelsens kransar vänder den
sig i självförstörelse. ”Kvittrar du för
positioner”, ”då blir svett och kramp i dina toner”.
Självtilliten måste komma inifrån, måste köpas
som ”dyra droppar” i det egna väsendets ”tysta
bod”. Diktandet är djuppejling och domedag,
är att ”på frälsningskärra skaka /ner till djup,
där varje ljus är släckt”. Ingivelsen kommer
eller kommer ej, den beror på ”växtguds nåde”,
den är som regn och solsken. ”När de dig
retat att skryta / mattad du märker att kraften
förgått.” Birger Sjöberg förankrar på sitt eget
sätt diktningen i etiken: samvetet är
inspirationens slussmästare. I första hand till eget
bruk diktar han ”Fränhetens frasfria visa”,
som ska stärka ”med malörtens kraft”. Med
ett slags besk födelsedagsironi ger han bilden
av framgångens falska gratulanter, med deras
under inställsamheten dolda avsikter att snärja,
binda, störta:

284

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 22 11:03:34 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1940-4/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free