Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Från bokhyllan - Anmälda böcker - von Heidenstam, Verner, Folkungaträdet, Folke Filbyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
granna bakgrunden till Folke Filbyters eviga
irrfärder kring land och rike, som han gör
varje år när vintern är över, sittande fet och
otymplig i sin stolsadel med kittelhj älmen på
huvudet, forskande efter sin ögonsten, sin
bortrövade sonson, skådande i alla
framsträckta händer efter den uddiga stjärnan,
födelsemärket i den lilles hand.
Men är fantasikraften det första som
imponerar och fängslar i denna bok, så är
djärvheten i teckningen av karaktären det andra.
Just karaktären, för det finns bara en, Folke
Filbyter själv. Den ädla och belevade Ulv
Ulvs-son är schematisk som en vikingatidens père
noble, den glödande och trosvissa Jakob är
livlös som en martyr i Corneilles ”Polyeucte”,
endast mindre ordsnäll och retorisk. Alla är
de andraplanspersoner. Folke Filbyter ensam
har fått utpräglad individualitet, sammansatt
karaktär och riktigt liv.
Och hans karaktär är skapad utan knussel
och försiktighet. Redan till det yttre är han
ju föga tilltalande och dessutom även efter
dåtida förhållanden ovanligt osnygg. Men han
är ju rik, den rikaste i hela Östergötland, och
rikare blir han för varje år, för han är som
bekant ovanligt girig och ovanligt
hänsynslös. I grund och botten är han likväl inte
alls elak och om sina trälar är han lika
omtänksam som om sina djur. Trälarna har
heller ingenting annat att förebrå honom än
det att han inte vet att skaffa sig och sin gård
något anseende. För man vördar visserligen
hans rikedom, men ännu mera fruktar man
hans illdåd och plundringar och han kan
aldrig vinna tillträde till aktade odalbönders
krets. Stigmannan Älg Klubbehövding säger
honom också rentut: ”Du har begått
urbota-brott som jag. Du har låtit överfalla badande
och sovande. Du är nidingsman som jag, men
tillika vet du att hålla dig som storbonde på
din rika gård, och jag är vid din sida bara
en fuskare i yrket.”
Folke Filbyter är en kraftkarl, som helt
förlitar sig på sig själv och gör en konst i vad
folk tycker och tänker och han ”känner intet
föraktligare och ömkligare än gudarna”. I
själva verket är han en gangster. Det är
lustigt att det är Heidenstam som skrivit vår,
såvitt jag vet, enda gangsterroman. Det är
en djärvhet, som ännu har kvar mycket av
sin friskhet, att ha gjort en sådan figur till
huvudperson och förlänat honom mänskliga
drag. Men i grund och botten är det en
djärvhet av mera formell än reell natur, för hjältens
socialt och moraliskt oförsvarliga bravader
tilldrar sig ju i en barbarisk tidsålder, som
på det 1000-åriga avståndet automatiskt
förtonar i ett blått, romantiskt dis, och dessutom
försiggår de helt utanför scenen. Vi har för
övrigt numera fått brutaliteten på för nära håll
för att ta Filbyters riktigt på allvar, därtill
är den gjord med för lätt hand.
Överhuvudtaget har vi ju på flera punkter blivit nyktra
och misstrogna. Bland annat har vi en känsla
av att historiska romaner lätt inbjuder till
flykt från verkligheten och att de väl lämpar
sig för att härbärgera förklädda
önskedrömmar. I den grå forntiden får hänsynslösheten
liksom av sig själv en vacker patina och där
är alla trälar lugna och förnöjda. Slutligen har
även Filbyterboken detta pojkaktiga inslag av
upptåg och äventyr, mera barnsligt än
tjusande, som är överallt förnimbart i
Heiden-stams produktion.
Men det viktiga är att Folke Filbyter är vår
förnämsta dikteriska inlevelse i hednisk magi
och dessutom historien om ett människoöde,
vars psykologiska trovärdighet alltjämt står
oanfäktad. Att denna härsklystna och
hänsynslösa mans enda sårbara punkt blir hans
sonsons bortrövande är lika omedelbart
övertygande som hans slutliga insikt om att den
■enda mänskliga smärta han känt även den är
en illusion: ”Malen äter och fräter, men mellan
fingrarna blir den bara en nypa guldstoft. Så
är det också med en lång smärta.”
Folke Filbyters historia är som en stor
väggmålning och den har behållit all den
ståtlighet, originalitet, fantasirikedom och pregnans
som samtiden genast upptäckte. Men allt sker
på ett avstånd som är större och av annat
slag än enbart tidens, och riktigt griper den
oss därför inte. Kanske att Heidenstams starkt
dekorativa konst, som har större intensitet i
fantasin än i känslan, inte heller åsyftar detta.
Det är en konst i släkt med den stora
operakonsten, man njuter av den sköna ordmusiken
och av de dystert praktfulla tablåerna, man
är omgiven av operans hela så att säga
liturgiska högtidlighet, men man skakas inte.
Knut Jaensson
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
