Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lund, Edgar, Hjalmar Bergman. Minnen och biografier, anmäld av Johannes Edfelt - Lagergren, Claes, Efterlämnade dagboksanteckningar, anmäld av Carl-Gustaf Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
föremålet hade bland annat kärleken till
Italiens konst gemensam. Bilden av den livligt
diskuterande Bergman i Florens, en av de få
städer, där han torde ha känt något som
liknade hemkänsla, fäster sig i minnet.
Stina Bergmans rappt och ledigt nedskrivna
minnen av ett långt och växlingsrikt liv med
maken ge en förtätad och delvis fascinerande
bild av Bergmans geni, av hans mänskliga
godhet, hans ständigt uppslagsrika arbetsdag, hans
främlingskap, lynnighet och oro. För den
framtida forskningen bör en sådan intim
teckning vara av stor betydelse.
Erik Hj. Linder avslutar volymen med några
anteckningar om Hjalmar Bergmans släkt.
Resultatet blir ungefär det, att Bergman var
till hälften skåning, till en fjärdedel östgöte
och till den återstående fjärdedelen närking.
Det kan för all del vara nyttigt att veta. Man
får sig ävenledes till livs, att det fanns många
bisarra figurer, många ”krumelurer” i den
bergmanska släkten. Överhuvudtaget vittnar
uppsatsen om trägen flit och stora genealogiska
mödor. Johannes Edfelt
Mondäna memoarer
CLAES LAGERGREN: Efterlämnade
dagboksanteckningar. Del I (1888—1906).
Gebers 1940. 12:—.
För att kunna skriva något om den 1930
avlidne påvlige kabinettskammarherren och
markisen med mera Claes Erik Filip Frans
Joseph Leo Lagergrens nu publicerade
”Efterlämnade dagboksanteckningar, I”,
omfattande tiden 1888—1906, skulle egentligen
krävas en repetitionskurs i hans tidigare
offentliggjorda memoarer, som gingo fram till 1888,
då de nya alltså ta vid. Det är emellertid
ingalunda något som göres i en handvändning, då
dessa memoarer, till och med författarens
trettiofjärde år (!), omfatta icke mindre än
nio ganska vägande volymer! Anmälaren har
därför nöjt sig med att bläddra litet i dem och
har återigen kunnat konstatera det oändligt
rika myllret av med minutiös noggrannhet
utbroderade händelser och förhållanden samt de
intressanta och ovanliga illustrationerna. Detta
har icke på något sätt någon motsvarighet i
den nu utkomna, betydligt mera summariska
volymen, vars utgivande på ett sympatiskt sätt
ombesörjts av en son till författaren,
rytt-mästaren greve Johan Lagergren.
Utan att göra sig skyldig till vare sig
blasfemi eller översitteri torde man på markis
Claes Lagergren med en lätt retuschering
kunna tillämpa Runebergs bekanta slutord om
Lotta Svärd, att något tålte han skrattas åt,
men mera hedras ändå. De olika, delvis
ganska motsägelsefulla dragen hos denne
säkerligen begåvade men samtidigt kuriöse man
framträda åter för en vid läsningen av dessa
dagboksanteckningar från och med 1888.
Ibland överlägset säkra karakteristiker av
personer och händelser, ibland åter hopplöst
trånga och bornerade, för att inte säga
enfaldiga omdömen. Äkta lyrisk känsla och poetisk
uppfattning vid sidan av de mest
konventionella och banala utgjutelser. Kvickögd och
skarp iakttagelseförmåga i förening med en
spjuveraktig bonhomie, som ej drar sig för
ganska vågade antydningar, i nära anslutning
till fullständigt löjliga uttalanden. Dessa
sistnämnda måste dock ofta ses mot bakgrunden
av författarens sällsamma karriär, som kom
honom att på en gång identifiera sig med de
mondänt katolska kretsar, i vilka han sedan
tjuguårsåldern rört sig, och det gamla
hederliga Sverige, det sistnämnda även det dock
helst förmedlat av därstädes boende kungliga
eller andra högtstående personer.
Författarens frispråkighet är som antytts
stor, och man kan ur synpunkten av det
pikanta endast beklaga, att sonen-utgivaren sett
sig nödsakad göra uteslutningar. Knappast
någon skonas — utom författaren själv
förstås samt Leo XIII — varken de många
katolska dignitärerna, Oscar II eller den redan
på den tiden mystiskt prominente doktor
”Puck” Munthe. Författarens överlägset
förnäma attityd och belåtenhet med sig själv är
ibland litet prövande för läsaren, någon gång
rentav påminnande om tonen i salig
generalpostdirektören Julius Juhlins oförgätliga
memoarer från anno dazumal.
Men icke förty har den bortgångne
markisens dagboksanteckningar mycket att ge till
karakteristiken av den oscariska epoken, som
ofta och välgörande konfronteras med
synpunkter och uppfattningar ute i den övriga
världen och inte bara den katolska. Har man
varit med om så mycket och levat med så
intensivt som han, måste det helt enkelt bli något
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
