Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lagergren, Claes, Efterlämnade dagboksanteckningar, anmäld av Carl-Gustaf Thomasson - Kuylenstierna, Krister, Mediceerna; Brion, Marcel, Lorenzo den store, anmäld av Carl-Gustaf Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
att berätta om. En sak spanar man dock
förgäves efter: arbete, i varje fall ordnat och
regelbundet arbete. Det medgav ej tiden, som
upptogs av resor, visiter hos gamla förnäma
änkenåder och andra celebriteter, nöjen av
diverse slag, representativa plikter vid påvestolen,
litet litterär verksamhet då och då samt någon
gång av familjeangelägenheter och ekonomiska
bestyr, vilka sistnämnda markisen
uppenbarligen alltifrån begynnelsen haft ett gott
handlag med.
Man emotser alltså med nöje följande del,
eller gärna, delar av markis Claes Lagergrens
”Efterlämnade dagboksanteckningar”.
Carl-Gustaf Thomasson
Ätten Medici
KRISTER KUYLENSTIERNA: Mediceerna.
En florentinsk familjekrönika. Wahlström
& Widstrand 1939. 14: 50.
MARCEL BRION: Lorenzo den store.
Finansfurste och statsman. Översättning av
Fulvia Stiernstedt. Natur
och Kultur 1939. 7: 25.
Krister Kuylenstierna är visst inte någon
oäven författare. En sådan utveckling som
ligger mellan hans 1937 utkomna skälmroman
”Fräckheten var mitt vapen” och fjolårets
”Mediceerna” är, till att börja med, värd all
uppskattning. Fortsätter han i samma
progression blir han till slut riktigt bra. Och ändå
kan man inte helt fördöma det förstnämnda
arbetet, debuten: det har något visst av de
stämningsvärden och kvaliteter, som av ålder
ansetts höra samman med pikareskromanen,
och det är friskt och ledigt skrivet.
”Mediceerna” är ett voluminöst opus på 550
tättryckta sidor och däri ligger nog dess största
svaghet. Det har blivit för mycket av det goda, i
synnerhet som författaren ännu saknar den
förmåga av överblick och i största allmänhet det
historiska sinne, som skulle ha givit
perspektiv åt framställningen och benat upp det rika
materialet litet grand för en fåkunnig läsare.
Som det nu har blivit ser man inte skogen för
bara trän, och de mest rafflande interiörer och
kusliga intriger förlora till sist allt pikanteri
när man märker, att de gång på gång göras
till huvudsak och självändamål i skildringen.
Författarens påtagliga, i och för sig
aktningsvärda intresse för konst och konsthistoria
understryker ytterligare antydda svagheter i
arbetets uppläggning — de långa exkurserna
om hithörande ämnen göra att man ibland
fullständigt tappar bort sammanhanget. Det skall
dock gärna medges, att denna form av
utsvävningar legat nära till hands i en framställning
av den mest konstälskande och
konstbefräm-jande härskardynasti som någonsin levat.
Författaren är klädsamt och klokt försiktig
i sina uttalanden om sitt verk men framhåller
dock, att det är det första arbete på vårt språk,
som behandlar hela ätten Medici. Fråga är
dock, om man kan våga rekommendera det
som vägledare i ätten Medicis mysterier åt
en vetgirig och kunskapstörstande allmänhet.
Redan i förteckningen över anlitad litteratur
saknar man nämligen åtskilligt, och av
densamma att döma har författaren så gott som
uteslutande hållit sig till engelskspråkig
litteratur samt engelska och svenska översättningar.
Författarens styrka ligger i den oförnekliga
ambitionen samt i hans stora lokala
förtrogenhet med Florens och överhuvud i hans
omfattande beresthet, som även satt honom i tillfälle
att ta del av åtskilliga dokument och andra
intressanta ting i original.
Språket är det litet si och så med. Man
märker nogsamt, att författaren bemödat sig
om en korrekt och adekvat stil, men rätt ofta
faller han in i jargongen från ”Fräckheten var
mitt vapen”, och då kan det bli ganska
förfärligt. Som när det på sid. 213 heter: ”bland
folket spreds ett rykte att Savonarola backat”
(i betydelsen ”dragit sig tillbaka”;
kursivering av anmälaren). Det är ju en språklig
anakronism i bästa spexstil.
Hur länge skall det slutligen dröja, innan
man slipper se den speciellt stockholmska
a-ändelsen på adjektiv framför maskulina
substantiv? Hos Kuylenstierna är det främst
”franska kungen”, som faller i ögonen. Bruket
i fråga är ett otyg ur alla synpunkter och borde
beivras oftare än som nu sker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
