Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
få bli definitiv. Ja, det är lustigt: i
skyttegravar och fort, fästningar och krigsfartyg, på
skeppsvarv och fabriker gör sig halva
mänskligheten redo att slutgiltigt skjuta vår
hittillsvarande värld i småsmulor, och under tiden
sysslar jag hela dagarna med att ge min lilla
dikt en bättre utformning.
Det gick till så här. Dikten hade att börja
med fyra strofer, och nu har den bara tre,
varigenom jag hoppas att den blivit enklare
och bättre utan att ha förlorat något
väsentligt. I första strofen störde mig nämligen redan
från början den fjärde raden, som tydligen
uppstått av nödtvång, och då jag flera gånger
skrev av dikten åt mina vänner växte mitt
obehag och ifrågavarande ställe lät alltmer
misslyckat, påklistrat och motbjudande. Till slut
var det en av de vänner som fick läsa dikten,
en lyhörd person, som inte heller tyckte om
den där raden. Han skrev det till mig, och jag
måste ge honom rätt. Och nu började jag
allvarligt pröva varje rad och varje ord för att
konstatera vad som var oumbärligt och vad
som inte var det.
Nu kan man fråga: vad tjänar sådan möda
till? Flertalet av mina läsare kommer inte
att tacka mig för mitt knåp, kommer inte ens
att märka det. Den tidskrift där dikten skall
tryckas kommer att ge mig sitt sedvanliga
honorar, oberoende av om dikten har tre eller
fyra strofer, om den är bra eller dålig, och
summan kommer att motsvara ungefär en
dagsinkomst för en intellektuellt arbetande.
Mitt arbete med versens förbättring är alltså
i världens ögon en dårskap, något löjligt och
barnsligt, nästan förryckt. Hur kan det falla
skalden in, fråga de sig, att offra så mycket
möda och tid på sina vers?
På denna fråga kunde man svara: för det
första är kanske visserligen skaldens arbete
meningslöst — ty är det troligt att han just
skrivit en av de mycket få dikter som överleva
sin tid och sin skapare? Men likväl har denne
man, som icke bör tagas för allvarligt, gjort
något bättre, oskadligare, harmlösare och
önskvärdare än vad de flesta människor i våra
dagar göra. Han har skrivit vers och trätt
upp ord på ett snöre, den dåren, men han har
varken skjutit eller sprängt eller spritt ut gas
eller fabricerat ammunition eller sänkt fartyg.
Och man kunde också svara: när skalden
på detta sätt prövar och väljer bland orden
mitt i en värld som i morgon kanske redan är
förstörd, då gör han precis detsamma som
blå-sipporna och gullvivorna och de andra små
blommorna, som nu växa på alla ängar. Ängen
rivs kanske i morgon upp av granater eller
förkvävs av giftgas, eller kanske kommer det
soldater som gräva skyttegravar i den eller
överdra den med taggtrådsnät. Men
blommorna låta inte hindra sig av dessa
möjligheter — och det finns många ängar i Europa
där dessa möjligheter redan äro verklighet. De
utveckla omsorgsfullt sina små blad och
kalkar, med fyra eller fem, med glatta eller
krusade kronblad, precis som det skall vara, allt
så noggrant och vackert som möjligt.
Så ungefär skulle man kunna svara. Men
med undantag av skalden själv är det ju ingen
som frågar.”
Hesses ord ha här ej citerats som den
allena-saliggörande lösningen på diktarens problem
just nu. Att dag ut och dag in fila på en
versrad är onekligen ett futilt arbete för en
stor diktare i dessa tider. Men mår inte bara
dikten utan också diktaren bättre därav, vem
kan då ta illa upp? Det är en oskyldig
sysselsättning, vars värde för framtiden är
problematiskt, mindre kanske i Hesses än i andra
ej så begåvade författares fall. Detsamma kan
överhuvudtaget sägas om att skriva och läsa
skönlitteratur under brinnande europeiskt krig.
Det har blivit ett slags
permissionssysselsättning medan vi väpna oss för att med all makt
försvara själva grundvalarna för den fria
litteraturen. Georg Svensson
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
