Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alf Nyman: ”Fru Sorg”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALF NYMAN
vidgade? Det äro de också. Ögonlocksmuskeln,
Musculus levator palpebrae, är i likhet med
övriga ansiktsmuskler förslappad. Framför allt
därigenom får ansiktet detta trötta, uppgivna,
lidande uttryck, som målarna sällan försumma
att utnyttja — man tänke blott på Guido Renis
och Carlo Dolcis bilder av den törnekrönte
eller på deras madonnor och magdalenor med
tårsimmande blickar och halvslutna ögonlock;
man återfinner detsamma på vissa av de
engelska prerafaeliternas kvinnoansikten.
Även talet är under sorgen förändrat. Den
sorgsne talar lågmält, nästan viskande — om
han talar. Helst tiger han. Den allmänna
muskel-förslappningen sträcker sina verkningar även
till andningsmuskulaturen och stämbanden.
Men också de muskler, som reglera
spänningen och därmed vidden hos våra blodkärl,
äro indragna i fördömelsen. Därav betingas
i sin tur en rad andra symtom, synnerligen
betecknande för just sorgens fysiologiska bild.
Det förhåller sig så, att vidden hos våra
finaste blodkärl ingalunda är konstant. Den
växlar, och till och med avsevärt. I blodkärlens
(särskilt hårkärlens) väggar ligga ytterst fina
muskelstråk; under påverkan från nervsystemet
och ett centrum, troligen i förlängda märgen,
kunna dessa kärlmuskler vidga eller omvänt
sammansnöra ådrorna och därigenom reglera
till- och avflödet av blod hos organen.
Vid sorg inträder sålunda en genomgripande
förändring i kärlsystemets spänningstillstånd.
Finare ådror och hårkärl sammansnöras —
antagligen beroende på en förslappning av de
kärl utspännande musklernas verksamhet,
varvid alltså de kärlsammandragande
muskelstråken få fritt spel. Följden härav blir den, att
kroppens organ och ytligare vävnader
avtömmas på blod, vilket i stället stockas i de
större kärlstammarna, särskilt i buken.
Påföljden utåt blir självfallet i första hand stark
blekhet. Alltid är också den sörjande
påfallande blek. Hans hy verkar ofta
”genomskin
lig”. Dragen förefalla oss därjämte ”infallna”.
Ansiktet mister ej blott sin vanliga färg utan
därtill något av sin normala fyllighet, allt på
grund av kärlsammandragningen och
blodtomheten i ansiktets mjukdelar.
Ett symtom i samband med den allmänna
kärlspasmen är ytterligare, att man fryser. Den
sörjande har svårt att hålla sig varm. Han
genomkorsas av oupphörliga ”köldrysningar”
— en naturlig följd av hudens blodtomhet.
Även de inre organen, och ej minst
körtlarna, bli lidande på kärlsammandragningen.
Avsöndringarna minskas sålunda påfallande.
Man känner sig ”torr i munnen”. Kanske
besväras man därnäst av en ”besk”, eventuellt
”bitter” smak på tungan — båda delarna
möjligen som en följd av den bristande
saliv-avsöndringen. I samband härmed må det icke
vara ur vägen att erinra om sådana gängse
uttryck som en ”bitter sorg”, ”bitter besvikelse”
och andra dylika; även dessa talesätt torde
böra fattas som ursprungligen tämligen
oförvillade beskrivningar av smakförändringar vid
denna sinnesrörelse; den litterära symboliken
är senare.
Uppträda nu dessa smakstörningar som en
antaglig följd av minskad avsöndring från
spottkörtlarna, så beröras även andra körtlar.
Det är en ofta fastslagen erfarenhet, att hos
nyblivna mödrar dibildningen avtar vid sorg.
”Dien går sin kos” — troligen, även detta, som
följd av den allmänna kärlspasmen.
Ännu ett talande symtom vid sorg: ”sucken”!
Bäst förstås denna som en verkan av
kärlsammandragningen i lungorna och det därav
vållade trycket och andnöden. Översatt på torr
medicinsk prosa är sucken helt enkelt ett sätt
att förskaffa oss syre. I skönlitteraturen såväl
som i det dagliga taget gäller framför allt den
som sorgens osvikliga kännetecken. Den bär
bud mellan själarna. I Bernhard Elis
Malmströms lyriska omkväde: ”Hvi suckar det så
tungt uti skogen” låter poeten med en djärv
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
