Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Osorgin: Motsägelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MICHAIL 0S0RG1N
kontakt med Gorkij. Där försökte han skriva
sin nya roman men förföll alltmera åt
dryckenskap. Fattigdom tvang Sobol att återvända till
SSSR. Men han kunde inte finna sig till rätta
och sköt sig en natt på en moskvagata.
Jag kände Sobol mycket väl från tiden för
hans första vistelse i utlandet, var hans
förtrogne när han började sin litterära bana och
delade med honom det revolutionära livets
sorge- och glädjeämnen i Moskva, där vi
tillsammans organiserade den ryska
författarföreningen. Då jag år 1922 utvisades ur SSSR
kunde jag inte längre brevväxla med Sobol.
Men under hans besök i Sorrento återupptogo
vi en vidsträckt korrespondens av rent
principiell karaktär, vilken gav mig en klar bild
av vad författare med Sobols läggning
upplevde i SSSR. Då han återvände till hemlandet
dolde han inte för mig att han saknade kraft
att leva längre och gav mig ett ansvarsfullt
uppdrag: att försvara hans namn när han inte
längre skulle finnas till.
Här är några rader ur ett av Sobols sista
brev:
”Ifall en ledsam nyhet når er, det berättas
dumheter om mig, och min smärta och min
sorg räknas om i mynt, så kommer ni, gamle
vän som jag återfunnit, att försvara mitt
stackars minne. Fös undan åsnorna och tysta
ner lymlarna. Naturligtvis blir allt detta mig
fullständigt likgiltigt ’på andra sidan gott och
ont’, men det är inte likgiltigt för dem som
uppskatta mig och som jag håller av. Tillåt
inte att jag förtalas. Innan jag går till vila
skall jag inte skriva till någon, inte förklara
något. Innan jag går till vila skall jag bara
tvätta mig ren, och säga till världen, solen,
mitt hem, mitt Moskva, mina närmaste —
men bara stilla för mig själv — farväl och
var inte onda.”
Vid Andrej Sobols bortgång kastade sig
sovjettidningarna häftigt över författarkretsar
som uppamma pessimistiska anti-sovjetstäm-
ningar i världens lyckligaste land. Vad
emigrantpressen beträffar öste den okvädinsord
över Sobol, ”författaren som sålde sig till
bolsjevikerna och sedan sköts åt sidan som
obehövlig”.
Så långt mina krafter räckt har jag sökt
fullfölja Sobols testamente. Kanske dessa
rader också kunna tjäna detta syfte, fast det
här inte är frågan om en viss diktare, utan
om de ryska författarnas tragedi. Det har
inte förunnats dem att skapa fritt i det
”lyckligaste och friaste landet”. Inte ens ett
decennium tidigare, då de voro betydligt mindre
terroriserade än i dag.
I de brev Sobol sände mig från Italien till
Frankrike, utan minsta farhågor att deras
innehåll skulle bli känt och kunna skada
honom i SSSR, har han aldrig nedlåtit sig till
förtal.
”Den nuvarande regimen i Ryssland”, skrev
han, ”är trots alla missgrepp och onödiga
grymheter ändå en regim som fötts och
framkallats till liv uteslutande genom revolutionen,
och den som säger ’jag är till alla punkter ense
med revolutionen’ bör förstå, att han då också
måste godkänna revolutionens regim. Men
betyder det att man skall buga sig i stoftet?”
Sobol protesterade bestämt mot påståenden
i utländska tidningar att hans
självmordsförsök orsakats av moskvacensurens stränghet,
och framhöll att denna förklaring var alltför
småaktig. Sobol ansåg det som sin plikt att
bära alla revolutionens följder, eftersom han
en gång anslutit sig till den.
Trots dessa förbehåll skrev Sobol med lika
stor uppriktighet:
”1 vårt hundliv förstör den fördömda
politiken alla mänskliga relationer, så att man
ibland avstår från sin önskan att säga ’käre
vän’ till någon, då man inte vet om han inte
genast vänder en ryggen... Vi ha, var och
en på sitt sätt, tagit en stor börda och en stor
smärta på våra skuldror — det nuvarande
360
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
