Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Carlberg: Jehuda och Charsum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEHUDA OCH CHARSUM
— Men, sade skalden, du skulle heller inte
ha gått i mitt sällskap och inte jag i ditt, om
vårt meningsutbyte fört över till gräl?
— Naturligtvis inte ...
— Detta, att vi kunnat framställa för
varandra våra olika meningar, fortsatte skalden,
måste vara ett bevis för att vi har mycket
gemensamt. Charsum ben Gambia, se här
denna köpmansgård! Om en kort stund skall
den ligga i mörker. Skymningen är då förbi.
Tjänarna skall tända en koleld på gårdsplanens
mitt i närheten av valnötsträdets vida stam.
Endast det som föres i eldens närhet skall
under nattens timmar vara fullt belyst och
synligt på den stora gården. Det mesta skall vara
dolt i skuggor och mörker. Är det icke sant?
— Jo, svarade Charsum ben Gambia, och
du har givit mig en god bild av vår samvaro.
Då log den unge skalden, ty han var lycklig
över att han icke behövde förklara sin bild.
Och det fanns inte ett enda spår av avund
i hans vackra ansikte, då en tjänare nu kom
fram, vände honom ryggen men bugade djupt
för mannen i den dyrbara klädnaden och sade:
— Du är ju Charsum ben Gambia, eller har
jag orätt? Min herre beder dig att du måtte
visa honom den ynnesten att stiga upp i hans
hus och sova under hans tak.
Och det fanns icke ett spår av beklagande
eller medlidande i den rike mannens ansikte,
då han nu vände sig mot skalden, tog avsked
av honom för natten och följde tjänaren in
i det stora huset.
”Nu har tjänarna tänt kolelden”, tänker
Jehuda skald, där han ligger i ett hörn av
gården. Vårens dagar i Israels land är
visserligen varma, stundom heta, särskilt i de
djupaste delarna av Emek Israel. Men nätterna
är ofta kyliga. Ändock gick skalden bort från
elden, då han sökte sig en plats för nattens
vila. Då han efter att ha förrättat sin aftonbön
bundit av sig sina böneremmar och armens
och pannans kapsel med de heliga Toraorden,
löste han upp gördeln, tog av sig sin
liv-klädnad, bredde ut den i en ensam vrå av
gården, svepte in sig i sin bönemantel och
lade sig att se upp på stjärnhimlen. Här, långt
från den röda kolelden, strålar stjärnorna utan
att bli fördunklade av jordiskt ljus.
Och Jehuda tänker:
”Jag behövde inte förklara min bild för
honom. Genast förstod han att jag menade, att
då vi dryftar våra olika åsikter, möts vi
liksom vid en koleld. I ljuset ligger våra tankar.
Det som är olika hos oss. Men ute i det mjuka
mörkret, i de stora, hemlighetsfulla skuggorna
ligger allt det som är gemensamt. Och dess
myckenhet överstiger olikheternas, liksom alla
de osynliga sandkornens och stenarnas mängd
här på den mörka gården överstiger de få
glödande kolens mängd.”
Några av karavanens tjänare sätter sig i en
dörröppning i närheten. De börjar sakta
samtala. De berättar för varandra om sina livs
besvärligheter.
En talar om sin kvinna. Han kan aldrig
skaffa henne nog med penningar. Huset där de
bor i Gaza synes henne för litet och trångt,
grannarna bor bättre, menar hon. I basarerna
ser hon ständigt nya slöjor, flätade av
Isch-maels barn, mångfärgade, pärlbesatta. Hon
plågar honom med sitt förakt, då han inte kan
skaffa henne sådana dyrbarheter.
Mannen suckar och säger till slut: ’i
— Det är sannerligen sant som ordspråket
säger: ”Bättre är att bo i en vrå på taket än
att ha hela huset gemensamt med en trätgirig
kvinna.”
Jehuda sångare hör hur den främmande
mannen inne i mörkret återigen suckar.
En annan, som sitter i dörröppningen
bredvid den plågade från Gaza, säger då:
— Ja, alla har vi våra bekymmer. Jag har
också min del.
Han har två söner som blivit mördade i
hålvägarna i Naftali berg. De tillhörde Chiskia
365
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
