Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Carlberg: Jehuda och Charsum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEHUDA OCH CHARSUM
Jizschak. När jag tog mig hustru, köpte jag
mig en liten gård mellan Jafa och Nazaret,
och då gav han mig ett lån ... Men det blev
olyckliga år med jordbävningar och torka ...
Första året rasade cisternen igen som jag hade
byggt och allt regnvattnet strömmade ut, jag
hade intet vatten för min torra gröda. Andra
året kom en så förskräckande torka över landet
att mina olivträd stod utan frukt och all min
boskap gick gall och utan avkomma. Tredje
året fick jag gräva fram ur mitt rasade hus
de två barn, som Herren givit mig ... Se,
höstregnen drog omkull huset, båda barnen var
döda och min kvinna låg blodig och jämrade
sig ... Sedan dess haltar hon beständigt...
Nå, jag kunde inte betala Gambia ben Jizschak
räntan på lånet. Då drev han mig bort från
min gård, tog den och alla mina redskap och
mina husdjur ... Av hans son Charsum, som
nu drar till Jeruschalaim för att bli rådsherre,
kan vi just inte vänta oss några goda ord
i Synhedrion. Han kommer aldrig att tala väl
för de fattiga och betryckta, för han har bara
lärt sig att förakta de fattiga ända sedan sin
barndom.
Och en annan säger:
— Dessutom har jag hört, att han som alla
förnäma sadducéer mer tror på hellenernas
lärare än på vad Toran och profeterna säger.
Jag har hört att denne Charsum till sitt
innersta lär vara en oren hedning, fastän han
är omskuren och far till Jeruschalaim varje
år och firar Pessach ...
Jehuda sångare har satt sig upp. Han gjorde
det så häftigt, att talliten gled ned från hans
skuldror, nu sitter han med naken överkropp
och huttrar i den råa nattluften. Men han
känner knappast kylan. Han ville springa upp
och försvara sin vän. Han ville säga: ”Det är
osant allt vad ni säger. Allt ont ni säger om
Charsum ben Gambia. Det ni sade om hans
fader må vara sant, men allt det ni sade
om honom själv är ingenting annat än lögn,
gement förtal...”
Detta skulle han vilja rusa upp och säga till
männen i dörröppningen. Och han skulle vilja
sluta alldeles som de brukar med ett ordstäv,
förbittrad skulle han påminna dem om ordet:
”Ni är inte värda att gå bakom Charsum ben
Gambia och på slavars vis bära hans skor” ...
Men han sitter fortfarande stilla och orörlig
på den utbredda livklädnaden. Han börjar till
och med känna nattluftens kyla. Han drar upp
talliten och sveper den omkring sig. Nu lägger
han sig ned med en suck. Utan att försvara
sin vän.
Och dock — kunde man nu se hans ansikte
skulle man lägga märke till hur
upptäckar-glädjen åter sprider sitt skimmer i ögonens
glans och munnens leende. Det är nu som han
tydligt ser, att stjärnorna denna natt har en
glans som aldrig förr. Och stode man honom
riktigt nära, skulle man höra hur han viskar:
— Jag har fått en vän. Jag börjar ana vad
vänskap är...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
