Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Carlberg: Jehuda och Charsum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖSTA CARLBERG
av det stora husets fönster, han har sitt ansikte
riktat mot Jeruschalaim då han nu mumlar:
— Mode ani lefanecha ...
Detta är vid middagens tid. Snart har
karavanen lämnat Emek Israel, de judeiska bergen
sträcker upp sina gulbruna, stränga väggar.
Sångaren och den unge rådsherren vandrar
vid varandras sida. Men ännu har Jehuda ben
Schimon icke med ett ord förrått nattens
glädjande upptäckter. Här på den gamla
färde-vägen, där en gång Schaul och hans son drog
fram med sina trupper för att möta död och
nederlag på Gilboa sluttning, här på denna
väg, där en gång cedrarna fördes från Libanon,
släpade av många par oxar framför varje
trädstam, ned till Davids stad för att fogas in
i Salomos Tempel, här på denna väg som
Pompejus’ utsände valde då han marscherade
med sina legioner för att göra Erez Israel till
ett lydrike under Roma — här på denna
minnesrika väg har de båda vandrarna firat
vänskapens högtid.
Kamelklockor pinglar, åsnor skriar,
pådrivare hojtar och sjunger sina sånger, bönder
står i sina vingårdar och hälsar karavanen.
Schochanna väver sin matta, marken lyser av
allehanda örter och blommor. De båda
vandrarna ser intet annat än sina tankar. De
kämpar en fredlig envig, deras motsatta meningar
och olika åsikter är blanka, skinande vapen.
I den lilla cirkel, som belyses av deras
tankar, uppför de ett festspel, drabbar samman,
brottas, tillfogar varandra hugg. Men då
striden avblåses, står de där leende och osårade
och räcker varandra händerna. Ty de känner
på ett för förnuftet oförklarligt sätt, att långt
ute i dunklet, djupt nere bland själens
hemligheter ligger stora, vida marker, som är
gemensamma för dem båda.
Nu har de hett och lidelsefullt diskuterat
om den israelitiska benämningen på fädernas
Gud, Memra, Ordet, kan vara detsamma som
de hellenska lärarnas Logos.
— Se nu här, säger Charsum ben Gambia,
är icke denna lära om Logos av de
främmande vishetslärarna ett bevis så gott som
något, att vi även hos dem kan finna
vägledning till de stora, väsentliga hemligheterna?
— Visserligen, svarar Jehuda sångare, men
där finns en skarp gränslinje. För de
hellenska vise betyder Logos världsidén, och
för en israelitisk lärare, Filo är hans namn,
som tagit starkt intryck av hellenskt tänkande
och som nu undervisar i Bet ha-Midrasch
i Alexandria, betyder detta samma Logos
världsförnuftet... Både i Athenas stad och
i Alexandria är Logos ett utflöde av
gudomligheten. Så kan aldrig en sann israelit tänka.
Han är rädd att blanda samman den Evige
med det tidliga och kroppsliga. För honom är
Memra, Ordet, blott den gudomlige skaparens
instrument och tjänar till intet annat än till
förmedling mellan den rent andliga och den
sinnligt kroppsliga världen. Denna skillnad,
min vän Charsum, tål att något grubbla över,
innan man tror sig kunna säga ja till visdom
från Hellas.
— Ack, svarar då mannen i den dyrbara
klädnaden, blott ditt sätt att tala om sinnligt
och andligt, om kroppsligt och icke kroppsligt
visar hur djupt du själv mitt i din fariseiska
rättrogenhet tagit intryck av dina resor i Hellas
och dina samtal med lärde och sångare i
Athenas akademeia ...
Och nu välver sig en hög och härlig himmel
över de båda vandrarna. Högre än den som
reser sig från havet, svänger sin kupol i
skinande azur över denna minnesrika väg och
sedan stupar mot trakten av Jordan. Ty på
deras vänskaps himmel lyser de gångna
släktenas härlige, de ser med glatt samförstånd
ned på vandrarna och hämtar dem in i sin
gemenskap.
Nu går de båda unga männen och läser
sånger. Omväxlande på hellenernas språk,
om
368
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
