Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Carlberg: Jehuda och Charsum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEHUDÄ OCH CHARSUM
växlande på psalmernas och Höga Visans
språk. Och Jehuda sångare säger:
— Kan du bland joniska eller doriska
sångare finna en enda som besjungit kärleken
så strålande skönt som dessa israelitiska ord
gör det?
Halvsjungande läser han:
— Ty kärleken är stark såsom döden,
dess trängtan obetvinglig såsom dödsriket,
dess glöd är såsom eldens glöd,
en Herrens låga är den.
De största vatten förmår ej utsläcka kärleken,
strömmar kunna icke fördränka den ...
När han läst detta, tystnar han, ty han
tänker på den sköna flickan, som sitter vid
fisksalterierna i Migdal Nunaja. Men därom
säger han icke ett ord till sin vän. Han
förvånas blott över att han nu i vännens närhet
ser på sina lidanden på ett alldeles nytt sätt,
utan självömkan, utan lust att höra
medlid-samma ord. Hela upplevelsen avslöjar i stället
för honom, vad allt han kan hämta därur till
sin egen fullkomning. Jehuda sångare märker
icke att karavanen vikit av från den stora
all-farvägen och söker en plats för middagsvila.
Han märker det inte, förrän hans vän lägger
sin hand på hans axel och säger:
— Se dessa mimosaträd, min vän Jehuda!
Den unge skalden ser en lund av blommande
mimosaträd framför sig.
Charsum fortsätter:
— Hör icke rot och stam och grenar till
detta träd, till helheten?
— Jo, naturligtvis.
— Men blommorna hör också dit. Rot och
stam och grenar behövs för att frambringa det
ädlaste och skönaste trädet äger. Stammen är
större än blommornas sammanlagda mängd.
Det finns fler gröna blad inne i den gula
kronan än det finns blommor. Så är det ock
med människorna.
Charsum fylles av en djup glädje, ty han ser
att vännen förstår honom.
Jehuda säger:
— Om det nu är så, att Herren danat
mänskligheten olika, om där finns
rotmänniskor, stammänniskor och blommänniskor, då
kan man ju inte välja sina vänner. Man får
dem, man möter dem, föres samman med
dem ...
— Just så! Kamrater kan man välja,
partikamrater och meningsfränder och kumpaner
i samma rövarliga, men vänner får man. Och
vän kan man bli och vän kan man mottaga
blott om man hör till de utvalda. Till dem
som inte räknar på att få nytta av en vän ...
Då kommer Jehuda plötsligt ihåg
upptäckterna som han gjorde under nattens timmar.
Och han säger:
— Charsum ben Gambia, i natt upptäckte
jag...
Så tystnar han. Mannen i den dyrbara
klädnaden ser på honom.
— Vad ville du säga?
— Vänta ett ögonblick ...
Jehuda stirrar in i den gula
mimosablommen, men han stirrar också in i en frestelse
som han nästan fallit för. Han förstår, att för
att behålla kraften i en inre andlig erfarenhet
måste man vara rädd om den. Som dyrbar
olja måste man bevara den i förtegenhetens
lampa. Där allena kan den brinna med ett sken
som även kan bli vännen till ljus och hjälp.
Skall han tala om sina inre erfarenheter, måste
han göra det på samma sätt som hans folks
lärare talar om Jahve, i symboler, i förtäckta
ordalag.
Och nu kan han åter börja:
— Charsum, min vän! Föreställ dig, att du
hörde några främlingar tala illa om en av dina
vänner ... Jag menar icke en av dina
meningsfränder eller partikamrater, utan om en av
dina vänner. Skulle du då stå upp till hans
försvar, om du kände att ditt sinne ännu inte
var rent från hemliga nyttotankar? Hemliga
tankar på att det var något förtjänstfullt du
369
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
