Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Carlberg: Jehuda och Charsum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEHUDA OCH CHARSUM
på en gång lockat på hans fot och förlamat
dess kraft. Han måste stryka sig över pannan,
marken bävade under honom, som då
Scham-mai, jordskalvens ängel, sätter sina fötter på
bergen. Han måste blunda och svälja, strupen
stod sprängfull av suckar, tungan lådde vid
hans gom, han kände sig som den dag då han
på skepp farit från Caesarea till Hellas och
vinden växte till storm. Så utan sans blev han
då han åter efter ett år såg den sköna Chusa.
Han sjönk ned på stranden. Han kunde inte
hälsa henne, icke ett ord fick han över sina
läppar. Hon vände sig om, såg på honom, vred
åter tillbaka sitt huvud, granskade sina fötter,
de dök upp och ned ur det vita skummet, som
hennes plaskande åstadkom. Men han såg att
hon log. Och han förstod hennes leende. Det
betydde: Naturligtvis, här är han igen, längre
än ett år kan han inte hålla sig borta ...
Då vällde begärelsen het och våldsam över
honom. Han låg utsträckt på marken, gräsens
strån blandade sig med hans tunna skägg, och
dallergräsens vita blommor hängde som pärlor
kring hans ansikte. Som han låg där och hans
blick kom djupt nedifrån marken, såg han
hennes hår avteckna sig mot det långt
avlägsna Hermons krön. Den eviga snöns toppar
lyste med färg som av hyacint och bergstulpan,
och mitt i detta såg han hennes hår, det hade
en glans som de nyuppsatta kopparportarna
vid kvinnornas förgård i Templet.
Nu vände hon sig åter ett ögonblick mot
honom och log. Då hon på nytt granskade sina
fötter, hasade han sig fram på armbågarna
och kom ett stycke närmare henne.
— Schalom, Jehuda!
Detta sade hon utan att vända sig om, men
han såg hur hon log, bet sig i läppen och
liksom satt och väntade på vad som skulle
komma. Då reste han sig upp, men när han
lutade sig intill henne och viskade:
— Såsom flamingos flykt i morgonsolen, så
är glansen på dina kinder ...
Ja, när han så stod tätt intill henne, så
tätt att hennes hår smekte hans mun, höviskt
bugande sig, med händerna utsträckta åt
sidorna och med tankarna jublande kring en
nyfödd kärlekssång, då vände hon sig snabbt
om och gav honom en hård kindpust. Hon
skrattade honom mitt upp i ansiktet och
kallade honom ”en herrelös hyndas valp”.
— Du är vek som en kvinna, ropade hon
till honom. Löjlig och svag och utan
handlingskraft! ... Rör mig om du vågar!
skrattade hon. Tag mig, för bort mig!
Då andades han tungt, sträckte på sig, såg
på hennes bekymmerslöst sprattlande fötter
och sade:
— Varför skulle jag inte våga?
— För din fader. Om han visste att du åter
kommit hit till Migdal Nunaja och löper efter
mig, då skulle han piska dig som man piskar
en istadig åsninna ...
Detta kunde Jehuda ben Schimon skriva om
till sin vän. Eller också om sitt förtvivlade
möte med den svartsjuke fadern. Men intet
av detta kan sedan Charsum rådsherre läsa
om i brevet, ty Jehuda vet vad vänskap är.
Det är att giva varandra — icke vardagens
små bekymmer eller stora besvikelser — men
resultatet av deras verkan i själen.
3.
Liksom hägrarna vet sin tid och utan tvekan
känner sina vägar, liksom flyttfåglarna drager
över Emek Israels slättland och klyver skyarna
över Tabors höjder, så flyger även de båda
vännernas brev till varandra.
Under årtionden delar de sinsemellan sin
livserfarenhet. Någon gång har de mötts. Den
ene trasig och fattig, den andre rik och
dyrbart klädd. Aldrig växlar de ett ord om yttre
förhållanden.
Det märkliga är att nu, trettio år efter deras
första möte, har de liksom bytt skepnader. Nu
sover Charsum, klädd i trasor, i underliga
här
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
