Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Carlberg: Jehuda och Charsum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEHUDA OCH CHARSUM
hellenska lärde undervisa vid Kejsarens hov.
Men kanske ångrar han sig, kanske vet han
några förmildrande omständigheter som kunnat
förvandla den avrättades straff från korset till
gissling ... Alltnog, min käre Charsum, jag
kan inte stanna hos dig, ej heller kan jag
inbjuda dig till mina rum. Ty jag måste gå
till Konungen.
— Visst, Jehuda min vän. Du behöver blott
icke med så många ord bedja mig om tillgift.
Att du så gör måste helt och hållet bero på
ditt upprörda sinne. Vore du vid dina sunda
vätskor, och vore icke oron inför Konungens
mörka anlete så stor inom dig, skulle icke dina
ord ha blivit så många. Jag har bara kommit
för att säga dig: nu tror jag på uppståndelsen.
De båda vännerna står inne i det skuggiga
valvet. Tigande ser de på varandra. Tjänarna
måtte ha erfarit något av det höga andens
luftstreck som nu drar kring vännerna, ty de lutar
sig stilla mot valvets väggar och skramlar inte
längre med sina vapen.
Nu nickar Jehuda och säger:
— Du som var en så sträng sadducé.
Men han frågar honom inte: ”Hur har detta
skett?” Eller: ”Vad har påverkat dig?” Eller:
”När kan du återkomma för att berätta för
mig detaljer ur den underbara upplevelse, som
måste ligga bakom din nya tro?”
Intet av detta säger Jehuda hovskald. Ty
han vet något om vad vänskap är. Och han
vet, vad inre upplevelser är och hur lätt de
förflyktigas och blir till något helt annat än vad
de från början var, då de skall ikläda sig
ordens dräkt. Jehuda vet att ord är farliga,
det ena ordet drar med sig det andra, och så
fortsätter det i långa serier, tills berättelsen
blivit helt och hållet upplevelsens motsats.
Jehuda kan nicka tyst mot sin vän, som nu
tror på uppståndelsen. Ty han vet, att denna
andliga erfarenhets olja skall brinna och lysa
i klar och vägledande låga från vännens
för
tegenhets lampa. Och i det ljuset skall även
han få vandra.
— Schalom, Jehuda min vän! säger
Charsum, lyfter handen och går ned mot staden.
— Må också du vandra i frid! svarar
Jehuda, ser efter vännen genom portspringan,
som blir allt smalare, ty nu svänger tjänaren
luckan och stänger borgens infart. Jehuda
vänder tillbaka till Konungens gemak.
Men Charsum ben Gambia vandrar ned till
hedningarnas kvarter. Då han nu stiger in
genom härbärgets port, är hans ögon så fyllda
av minnenas syner, att han intet kan se av
det som tilldrar sig i det skumma rummet.
Se hur han står här i dörröppningen! Där
ute väller solljuset fram i en bländande flod,
husväggarnas vitbrända lera gnistrar. Den
åldrande mannen håller med ena handen i
dörr-fodret, dröjande kliver han över tröskeln. Runt
hans axlar ligger som en guldbård, i de
grånade kindlockarna sprakar gatans ljus med
gula gnistor, konturerna kring hans huvud är
upplösta till en flimrande sky.
När man ser honom inifrån det låga, unkna
rummet, märker man ju att ansiktet och nästan
hela gestalten genast i dörröppningen
över-gjutes av härbärgets mörker, men kring hela
mannen står det en glans som av en stor
upplevelse.
Ingenting ser han, ingenting hör han.
Trevande men ändå sömngångaraktigt säkert
banar han sig väg fram till sin plats. Han får
fösa undan skränande, skrattande män, de står
i ring kring en yngling, som sover ruset av sig.
— Hör du, var firade du Pessach i natt?
ropar de och sparkar till den sovande.
— Du nöjde dig säkerligen inte med de
fyra föreskrivna bägarna vin, du inte!
— Du kanske skänkte bort ditt stycke av
lammsteken för att få dricka desto mer?
— Prat! Lammstek! Inte bryr han sig om
lammstek ... I Glädjens gata skaffade han sig
373
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
