Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Carlberg: Jehuda och Charsum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖSTA CARLBERG
nog ett lamm, som han inte behövde steka.
Hahaha...
Mittigenom detta gudlösa, Lagföraktande
skrän går Charsum till sin vrå. Inga stränga,
bestraffande ord låter han höra. Han mumlar:
— Uppståndelsen, tron på uppståndelsen ...
Och nu sjunker han ned på golvet
bredvid det knyte, där han har sina tillhörigheter
gömda.
”Är nu detta verkligen min tro?” frågar
han sig oroligt. ”Är min själ i sitt allra
innersta ansluten till uppståndelsens
verklighet? Ärlig”, tänker han vidare. ”Är jag ärlig?
Är det detsamma som att ständigt gå omkring
och säga sanningen? Ack, hur många har jag
inte mött som flytt bort från ärligheten genom
att gå omkring och säga sanningsord!
Ärlighet har att göra med mitt väsens innersta
riktning, inte med enstaka, plötsliga gärningar.
Att ärligt tro, det måste vara detsamma som
att bringa sin själ i nära beröring med en
verklighet, som ger mig kraft. Att tro det är
att leva ...”
En åldrande man, en trashank, en avsatt
rådsherre, lämnad allena åt sitt öde av
partikamrater och fränder, ty de är rädda om sin
maktställning och fruktar att stöta sig med
maktens förlänare genom oförståndig sympati
med en som blivit näpst. Ett grubblande
ansikte, mitt i härbärgets ynkedom och
syndfullhet en panna, som lyser likt ett stycke ur
en vördnadsvärd Torarulle, fylld med
hemlighetsfull, helig skrift, en mun, fri från
för-grämelsens fåror, ögon som står fyllda av
underliga minnesbilder.
Och detta ser han. Sina egna upplevelser
under de senaste dagarna.
Hur kommer det sig att denna mun, så
fri från förgrämelsens fåror, plötsligt blir så
bitter och hatisk? Charsum ben Gambia
stannar i den brant stupande Betlehemsgränden,
åsnornas bördor och korgar stöter till honom.
Han står kvar och stirrar ned i grändens
myn
ning, där Davids gata visar en flik av sitt
myllrande liv. Han kramar sin stav så att handens
bruna hud blir gul, och han mumlar:
— Där gick han åter i sitt pösande högmod.
Genom kärrhjulens dån och åsnornas skri
och försäljarnas hesa rop tror han sig tydligt
höra hånskratt, som är ämnade att såra just
honom.
Gång på gång har han under denna vecka
stött samman med den romare, som
intrigerade honom bort ur Synhedrion och bort ur
den krets av israeliter som ännu har något att
bestämma om det förslavade folkets öden. Han
har sett honom som nu, omgiven av unga
hebréer och av romerska ynglingar, av
flöjtspelare och sångare. Han har sett hans
hånlöje och givit akt på hur han stött sina
följeslagare i sidan och viskat i deras öron. Och
hånskratten har varit efter honom under
förtvivlade timmar.
Nu på tillredelsedagen måste han stanna i
Betlehemsgränden. Inte därför att han kommit
in i ett valvs vederkvickande skugga, han står
mitt i solen. Utan därför att åsynen av romaren
kommer honom att tänka på något han hört
för en stund sedan.
Han tänker: Jo, Jaakov vattenförsäljare
visste det säkert. Han kunde inte ha gripit det
ur luften ... ”Den romerske uslingen brukar
om aftnarna gå ut genom Barmhärtighetens
port och vandra över Kidron upp på
Oljeberget, där hans älskarinna har sin tillfälliga
bostad ...”
Dessa ord av en vattenförsäljare växer inne
i Charsum ben Gambia till en hemsk tanke.
Och ju längre dagen lider och ju fler slingriga
gator och branta åsnetrappor han vandrar i,
desto starkare blir hans känsla av att den
hemska tanken stigit ut ur honom, nu är den
något som icke hör honom till, men som
ständigt är efter honom, lurar i bakhåll på honom.
Han är underligt förföljd av den hemska
tanken.
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
