Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Carlberg: Jehuda och Charsum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEHUDA OCH CHARSUM
Han kan stå i hörnet av Nålfilarnas gata,
omgiven av en stoj ande barnflock, som han
delar ut frukt till, den har han köpt för de
sista slantar han har kvar av arvodet för ett
skriveriarbete, och han kan just se till att en
liten gråtande, låghalt parvel får det han skall
ha, men under allt detta hör han den förfärliga
tanken viska: ”Går romaren dit upp till Bet
Hoani, vandrar han antingen ensam eller också
har han en enda tjänare med sig...”
Han ser Templet skymta, och det gyllene
taket över det allra Heligaste har en sådan
glans, att varje rättrogen israelit skyndar hem
för att bereda sig till Schabbatens invigning,
men han strövar alltfort omkring och lyssnar
till den förföljande tanken. ”Två män i
mörkret”, viskar den. ”Två män, som ingenting vet
om, som intet fruktar. Lägger man sig i
bakhåll, döljer man sig under bron vid Kidrons
bäck och plötsligt rusar upp och slungar stenar
emot dem, då ... Men dessa män är unga,
i varje fall yngre än du ... Du är ju sextio
år, i varje fall snart sextio ...” Detta
invänder hans förnuft, men den förföljande tanken
svarar: ”De hinner inte att sätta sig till
motvärn, och du hinner att straffa intrigmakaren
med döden, innan hans följeslagare dragit sitt
svärd och genomborrat dig ...”
Nu är det Schabbatsafton i den heliga
Pes-sachveckan. Stadens invånare och de många
pilgrimerna tänder helgens lampor och läser
invigningsbönen, så som det är föreskrivet
i Lagen. Men Charsum ben Gambia ligger
under bron vid bäcken Kidron, väl dold av
en stor zizyfusbuske. Hans sinne blir
egendomligare och egendomligare. Den rättsinnige
sadducén är upptänd av dödandets lust.
Nu hör han någon komma på vägen. Hårt
biter han samman sina tänder, kramar stenarna
så att naglarna springer i blod. På huk, på
språng. Nu, nu ... Smidigt klättrar han upp
på bron, smyger sig under zizyfusbuskens
grenar.
Där kommer en ensam kvinna. Hon måste
vara så djupt försänkt i sin sorg, att
ingenting av den yttre verkligheten kan tränga in
till henne. Nu sjunker hon ned på marken just
vid brofästet.
Charsum ser henne insvept i dunklet.
Påskmånen döljer sig ännu bakom stadsmuren där
uppe på Moriah berg, men han ser ändå
tydligt, att hon skakar i gråt, han hör hennes
snyftningar. Ett underligt tafatt lugn sänker sig
över honom. En befriande tacksamhet. Tanken
som förföljde och förförde är borta.
Nu hör han henne viska mellan
snyftningarna. Hon talar om en man, som måste
ha blivit utsatt för en upprörande orättvisa.
En god och ädel man som oskyldigt straffats.
”Stackars barn”, tänker Charsum, ”nu har
väl romarna gisslat hennes älskade, kanske
först berövat honom hans egendom och hans
ämbete och sedan gisslat honom. Det måste
vara en israelitisk flicka, ty hon är klädd så
som israelitiska kvinnor har för sed, icke som
hedningarnas ...”
Utan att han vet hur det går till, börj ar han
taga några försiktiga steg fram mot henne,
hon rör sig inte, men han hör hur hon viskar
med förfäran:
— Korset, korset.. .
Och nu ligger Charsum ben Gambia, som
gick ut för att kräva hämnd på en romersk
intrigmakare, på knä på bron och tröstar en
främmande flicka. Han håller hennes huvud
intill sin axel och säger jollrande:
— Kära barn, kära barn, gråt nu inte
mer... Ser du inte, du lockar ju också på
mina tårar ...
Men flickan är otröstlig. Jämrande talar hon
alltfort om det flisiga korset, de grova spikarna
och den ädle mannen.
— Ack, mitt barn, nu tror du att han är
den ende möjlige för dig, nästa vår har du
en annan kär. Någon som reder dig ett hem
i ett av de nya husen vid Hadassas gata ...
375
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
