Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Carlberg: Jehuda och Charsum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖSTA CARLBERG
Då sliter sig flickan lös ifrån honom, ser
förskräckt på hans främmande ansikte och
frågar:
— Vem är du?
— Någon som du räddat från en
fruktansvärd handling ... Men nu skall du fatta tröst
och inte längre tänka på förlusten av din
älskade...
— Min älskade ... Inte är det min älskade!
Jeschu från Nazaret, inte hade han någon
käresta ... Han älskade oss alla ... Å, vet du
då inte vad man har gjort i Jeruschalaim
i dag? På Golgota kulle...
Då morgonen börjar gry, sitter ännu
Char-sum ben Gambia med den främmande flickan
på bron. Han sitter stilla och grubblande och
lyssnar till hennes berättelse om rabbi Jeschus
underbara liv. Gång på gång avbryter flickan,
klänger sig intill honom och frågar:
— Nog tror du väl att han skall uppstå
igen? Förstår du inte, att han måste komma
igen ... Jag måste åter få sitta och lyssna till
honom, så som jag lyssnade tillsammans med
min syster och broder i vårt hus i Bet Hoani.
Flickan lutar sig mot mannens axel, tårarna
rinner ned i hennes vemodiga leende då hon
nu säger:
— En gång sade han till mig: ”Mirjam, du
har utvalt den goda delen” ...
Charsum stryker hennes kind, lyfter hennes
ansikte mot sig och ser henne in i ögonen ...
-X-
Nu sitter han här i härbärget och tänker.
”Jo”, säger han till sig själv, ”liksom min vän
Jehuda kommer mig att hoppas på
mänskligheten, så kommer mig också den unga flickans
tro att förstå tron på de dödas uppståndelse.
Naturligtvis måste han komma igen, Jeschu
från Nazaret...”
Och nu börjar han söka i sina gömmor. Här
har han knytet med Jehudas många brev. Han
finner lätt det han söker, på rullens utseende
känner han redan igen det brev som han
nu behöver läsa. Och från höger till vänster
vandrar hans blick:
”Charsum, min vän! Detta vill jag säga dig
om vänskapen: den första aftonen vi var
tillsammans, gladde jag mig åt att under
skymningen iakttaga, hur Hermons förut dimhöljda
spets trädde fram i klarhet. Tabors krön stod
tydligt avtecknat. Men djupen och dalarna
försvann. Så är det att möta en vän. Det är att
få syn på sin själs höjder, det är att få blicken
riktad bort ifrån sina fel mot sina
möjligheter ... Själens högst belägna toppar strålar
i vännens närhet...”
— Ack, Jehuda, du min vän, suckar den
gamle. Detta ord behövde jag i dag. Ty då
jag stod inför dig i portvalvet och berättade
om min nya tro, fanns inte längre så mycket
som minnet kvar av den förfärliga tanke jag
givit husrum i mitt hjärta. Det var som om
jag aldrig hade varit frestad. Jag kände inte
ens skam över vad som hade kunnat ske...
Jag grubblade inte över vilka mörka djup
i mitt eget inre som kunnat föda den hemska
tanken. Jag var fri från den. I din närhet
kände jag bara de nya möjligheter som ligger
framför mig i min nya tro ... Du är min vän
och jag din ...
376
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
