Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Hayward: Brev från London - Anmälda böcker - Greene, Graham, The Power and the Glory
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
BREV FRÅN LONDON
Om man går över Themsen på den nya
hängbron vid Chelsea och fortsätter några
kilometer framåt kommer man snart till det
öppet och trevligt belägna Clapham Common.
Det är en ledsam väg om den tillryggalägges
till fots, men oförglömlig om man använder
sig av ett snabbare fortkomstmedel. Efter
rader av smutsgula tegelvillor och trista
butiksfönster känns det som en lättnad att komma
in i denna gröna oas. Nuförtiden verkar
Clapham Common så obevekligt förstadsaktig
att man med möda erinrar sig att detta en
gång var ett om icke direkt förnämt så i alla
fall burget och värdigt bostadsdistrikt i
London. På Soames Forsytes tid beboddes de
imponerande viktorianska hus som alltjämt
stå kvar i utkanterna av Clapham Common —
vart och ett utrustat med en sandad
uppfartsväg mellan klippta häckar och en
respektingivande trappuppgång — av välbärgade och
aktningsvärda affärsmän från City och
framgångsrika män inom de lärda yrkena. Om
mr Dombey inte hade bott i West-End skulle
Dickens mycket väl ha kunnat installera
honom i en av de ”angenämt avskilda
bostäder” som den tidens framsynta byggmästare
höllo på att uppföra söder om Themsen i vad
som då ännu nästan var öppet land. Man
måste nästan anstränga sig för att i minnet
återkalla Claphams svunna storhetstid, ty
numera är detta som sagt en dyster och
avsigkommen stadsdel. Har man emellertid tillfälle
att närmare utforska den skall man till och
med nu slås av den skönhet som levt kvar
och som höjer sig över den omgivande
fulheten, en skönhet som representeras av den
eleganta raden av georgianska hus, som
sträcker sig utefter vad som kallas Norra sidan.
Dessa smala och graciösa byggnader anses av
många kännare som det finaste bevarade
exemplet på Londons tidigare
sjuttonhundra-talsarkitektur, då det gäller privatbostäder. Ett
av de vackraste husen är nummer fjorton, där
lord Macaulay bodde som liten pojke. Det
bebos numera av en annan författare — Graham
Greene, vars senaste roman ”The Power and
the Glory” allmänt har hälsats som ett
framstående bidrag till den samtida
skönlitteraturen.
Kriget liksom vänners och familjers
sking-ring har helt naturligt satt ett tillfälligt stopp
för de förtjusande bjudningar som brukade
arrangeras av mr och mrs Greene i nummer
fjorton. Det är nu mer än sex månader sedan
jag besökte dem, men det är inte svårt att
erinra sig Vivienne Greenes söta, leende
ansikte eller hennes mans trötta, nästan dystra
min. Vid trettiosex års ålder är Graham
Greene en lång, något skranglig företeelse;
smärt, lätt framåtlutad och med en
bräcklighet som dock är bedräglig gör han inte genast
intryck av att vara identisk med den person
som företog de mycket svåra färderna genom
Liberia och Mexiko, vilka han skildrat i
4. — B. L. M. 1940. V.
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
