Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Asplund, Karl, Det brinner en eld; Silfverstolpe, Gunnar Mascoll, Hemland, anmälda av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Vox humana
KARL ASPLUND: Det brinner en eld.
Bonniers 1940. 5: 25.
GUNNAR MASCOLL SILFVERSTOLPE:
Hemland. Bonniers 1940. 4: 75.
För allt som har med konstnärlig gestaltning
att göra gälla naturligtvis vissa regler, och en
av dem är den, för vilken Goethe funnit
formuleringen i två bevingade imperativer:
”Biide, Künstler, rede nicht!” Man kan ha
anledning att erinra om detta goetheanska ord
i samband med den svenske poeten Karl
Asplund och hans senaste diktsamling ”Det brinner
en eld”, ty hans konstnärliga svaghet är just
en viss talträngdhet, som kan resultera i ett
slags halvlyriskt småprat med läsekretsen. Det
är inte alltid denna svaghet framträder i bjärt
dager, men den skymtar fram emellanåt —
här i synnerhet i en del ”tidsdikter” och vidare
i en sådan diktcykel som ”Atlantica”, någon
sorts däckstolsimpressioner som brista i
pregnans och koncentration. I sådana stycken har
poeten haft bara ett tuppfjät mellan vy och
litterär konception, och det har onekligen
hämnat sig. Där han ålägger sig strängare disciplin,
får hans poesi genast en helt annan
åskådlighet och utövar större emotionell verkan; ja,
den kan någon gång lyfta sig till verklig vision.
Karl Asplunds populäraste samling dikter
synes vara balladerna ”Hjältarna”. Det är
också alldeles i sin ordning, ty det är
schvung-full lyrik av kavaljerslynne, lättillgänglig,
naturligtvis ganska plymascherad men ändå
vinnande. Än en gång har poeten haft anledning
sysselsätta sig med liknande ämnen som där.
Bellona ryter på nytt vid våra knutar, och
hennes vassa och hotfulla drag skymta i en
god del av poemen i denna samling. Det nyss
avslutade finska kriget har inspirerat Karl
Asplund till bland annat dikten ”Thermopyle”,
som helt återupplivar rytmen och stämningen
från 1918 års ballader:
Leonidas, konung av Sparta,
för Hellas’ stater höll vakt
i Thermopyles pass allena
mot perserkonungens makt.
Trehundrade spartiater,
som fyllde sin krigareplikt,
gåvo livet för Hellas’ stater
och leva i Hellas’ dikt.
Krigsmotiv — ehuru utan hellenska
allusioner — varieras i andra poem, men det är
i dem inte fråga om ett i vedertagen
bemärkelse heroiskt innehåll. I stället framhäves
människohjärtats ensamhet och nöd inför de
krigiska förloppen, men samtidigt betonas, att
detta hjärta är det mänskligas enda fäste och
värn i förvirringens och brutalitetens värld.
Såtillvida är det en humanistisk trosbekännelse
poeten avlägger. Med full rätt kan han kalla
en av dessa dikter ”Vox humana”. I sådana
poem som ”De starka händerna” och ”Örn
och ej der” prisar han varmt hjälpsamheten,
barmhärtigheten, altruismen. Som gestaltning
och syn överträffas emellertid sådana poem
mycket av mer lakoniska centrallyriska dikter,
till exempel ”Jerikoros”, ”Arv” och några
dikter i cykeln ”Miniatyrer”. Där finns en
vemodig viston, som ligger särskilt väl till för
denne poet; och reflexionen kan någon gång
få kanske en smula preciösa men ändå
energiska uttryck — som i följande strofer, dem
man gärna stannar inför:
Hugg av mig, Gud — en gren, som blivit torr
och aldrig mer skall bära blom och frukter
men under snickarns hyvel, såg och borr
bli ett gesäll prov ibland konstprodukter!
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
