Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Asplund, Karl, Det brinner en eld; Silfverstolpe, Gunnar Mascoll, Hemland, anmälda av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Gör allt min känslas lekverk till fanér!
Gör stadigt blindträ av min tankes tåga!
Hav mycken omsorg om det ögat ser
men även om min hållfasthets förmåga!
*
Familjärt intima tongångar ligga inte i
samma grad för Gunnar Mascoll
Silfver-STOLPEs naturell, och likväl är han kanske mer
än någon annan i samtida svensk lyrik
familjekänslans och släktbandens poet. Den
aristokratiska behärskning och artistiska
målmedvetenhet, som i så utpräglad grad utmärkt hans
distingerade poesi hittills, återfinner man
också i hans senaste diktsamling med titeln
”Hemland”. I fråga om Silfverstolpe aktualiseras ett
annat goetheord, nämligen det om att
mästaren märks i begränsningen. Ty denna lyriks
medvetet anammade begränsning är samtidigt
dess styrka. Med ett ”Ode till behärskningen”
inleder Silfverstolpe sina nya dikter, och det
är en sådan sinnesförfattning som sätter sin
prägel på hela denna bok — utan att intrycket
av vibrerande och levande ord spolieras:
Välsignad vare denna sträva tåga,
som en gång tvinnats in i mänskosagan
av alla dem, som lett emot sin plåga
och lyft sin tunga sorg och kvävt sin klagan!
Det är inte heller någon inhägnad och
aningslöst vegetativ idyllvärld som poeten
besjunger i dessa nya dikter. Lika litet som sin
kollega Asplund står han främmande för
tidens bittra nöd. På hemmaj orden eller i den
lugna arbetskammaren når honom bud och
nödsignaler från folk och stammar på flykt
eller i kamp (”I flyktingsår”, ”Finland”);
i den vackra och ömma dikten ”Två” tecknar
han bilden av ett rörande människopar i
rasförföljelsens säregna epok, och i
”Oktoberstorm” bränner sig synen av en flock hemlöst
sjöfolk fast i poetens medvetande:
En skara sjömän från en baltisk båt,
som kämpat för det nakna livet
och sett med strupen full av stockad gråt
det stolta segelstället rivet,
då vi ha somnat in med stormens dån
som lämpligt vaggsångsmummel f järranfrån ...
Silfverstolpe har varit minnenas och
traditionens specielle sångare. Han är det alltjämt
(”Döda minnen”, ”Almanackorna”, ”Det
tomma rummet”, ”Årgång 1911”). Han är
också en den uppsvenska naturens sångare,
som i diktens cirkel lika mjukt fångar
vinterdagrar och sommarljusa nätter. ”Folkvisenatt”
har en så melodisk intonation, att den blir
minnesvärd:
Lövsångarn drillar i gröna gömmen,
då natten kommer med sitt silverdis
och gripande som blommorna i drömmen
är backens havsblå ärenpris.
Idyllen famnar gård och fält och beten
och löven stanna i den stora ron.
Men genom all den trygga lummigheten
drar darrande en oroston.
Du, unga svärmeri — det är ditt väder,
det är din stund att stiga upp och gå!
Du söker stigar ingen fot beträder
och skogssus ingen lyssnar på.
Det yppersta i denna diktsamling är
emellertid en hyllning till den svenska
universitets-humanismen, den cykliska dikten
”Professorn”. Där tecknas ett liv i forskningens och
andens tjänst, ett biblioteksliv, vari minnena
från den dalska prästgården inflätas. Mycket
sällan har svensk humanism fått ett vackrare
och mer besjälat äreminne än i denna
diktcykels strama och likväl av varmaste känsla
vibrerande strofer:
Här hade han mäktat förena
var skrift och vart band och var tome
till ett Kosmos för honom allena,
en hopkrympt och luggsliten gnom.
Vid tinningen ryckte i skinnet
en åder med bleknad saft.
Där innanför verkade minnet
och andens förlösande kraft.
Han skärpte sin blick mot förbrunna
kulturer och folk i exil
och skrev med sin spindelvävstunna,
gossaktigt rundade stil.
Så satt han i natten den sena
och gav sin vila till pris
för tankar som lyste i Jena
och Oxford och Rom och Paris.
Några inspirerade tolkningar av Theodor
Storm-dikter ingå också i denna vackra volym.
Silfverstolpe måste i sin egenskap av vemodigt
tillbakablickande diktare djupt ha förnummit
sin själsfrändskap med den store nordtyske
skalden. Johannes Edfelt
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Sep 22 11:33:04 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1940-5/0060.html
