Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Johnson, Eyvind, Den trygga världen, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Den trygga världen
EYVIND JOHNSON: Den trygga världen.
Bonniers 1940. 7: 50.
Om det alltjämt finns någon, som inte läst
någonting av Eyvind Johnsons vid det här
laget mycket omfattande produktion och som
nu börjar få en känsla av att det kanske
kunde vara på tiden att lära känna denne
alltmera omtalade diktare, så kan den senast
utkomna novellsamlingen med fördel användas
som studiematerial. Den är nämligen en riktig
liten Eyvind Johnson-encyklopedi, i vilken
författarens olika sidor och färdigheter framstå
utomordentligt till sin fördel. Sedan Eyvind
Johnson sist utgav en novellsamling har det
gått fem år, och under dessa fem år har han
hunnit med att utge sina fem bästa romaner.
Det är jämsides med dessa romaner novellerna
här ha kommit till, men det kan sannerligen
inte ha skett på så kallade lediga stunder. Det
mesta i boken är inte spånor från hyvelbänken
utan fullviktig konst.
En av historierna i ”Den trygga världen”
heter ”Soldaterna”, och den är intressant,
därför att den avslöjar hur Eyvind Johnson
arbetar. Novellen består egentligen av två olika
historier, som emellertid ha det gemensamt att
de handla om var sin soldat från den gamla
goda tiden. Författaren har hört dem berättas
som anekdoter när han var barn och tänkt på
dem ibland. Allteftersom tiden gått och han
fått nya erfarenheter ha dessa
barndomsminnen skiftat gestalt, tills han en vacker dag
upplevt dem precis som de måste ha gått till
i verkligheten och förstått den fulla meningen
med dem. ”Ibland når vi, skulle jag tro,
klarare begrepp och större tydlighet och lär oss
mera sanning om fakta, bara genom att tiden
går och utan att vi haft hjälp av nya fakta
eller lärt oss känna fler detaljer .. . Den bild
som varit förbunden med ett visst namn och
en viss situation, ändras: när vi skall hämta
upp den ur minnet, ur det förflutna, när vi
försöker forma den i klart beskrivande ord
märker vi, ofta med häpnad, att bilden utan
vårt medvetna åtgörande blivit en helt annan
än den vi vagt föreställt oss.”
Flera av novellerna i ”Den trygga världen”
utgöras av dylika minnen från Eyvind
John
sons norrländska barndomsvärld, vilka legat
och jäst i hans undermedvetna tills de nu
blivit mogna att ta konstnärlig form. I några
fall har fantasin förstorat upp en figur eller
episod till mytiskt format. Rallaren K. V.
Svensson, på grund av sina oerhörda talegåvor
kallad Stora Utsjungningen, är en sådan
praktfull sagofigur, vars märgfulla svada
författaren återger med fenomenal ordvighet. En
annan är Lund, den hemkomne emigranten
och storljugaren. Eyvind Johnson kan ta loven
av självaste Albert Engström, när det gäller
att dra saftiga skepparhistorier och teckna
folkliga original. Det är en sida av hans
begåvning, som inte blivit så mycket beaktad:
hans humor, hans ljugarglädje. Bäst gör den
sig, när den får bryta sig mot hans sinne
för det tragiska och ömkliga, som i historien
om stinsen på den lilla Norrlandsstationen.
Denne kämpar en heroisk, omedveten kamp
för att upprätthålla känslan av sin egen
betydelse, men det märkligaste som kan hända
honom är att få inregistrera ett köldrekord på
stationstermometern. En dag kommer en
främling dit, en simpel strykare som inspektören
betraktar med avgjord misstänksamhet och är
beredd att när som helst köra i väg från
väntsalen. Men sällskapsbegäret blir honom
övermäktigt, och han bjuder mannen på kaffe. Det
visar sig att det är en vittberest luffare han
fått till gäst, en som varit i alla världsdelar
och sett det mesta. Kongo, Indien, Yokohama,
San Francisco, sällsamma stationsnamn ljuda
uppe i myrlandsstillheten. Så går mannen.
Stinsen stod kvar på perrongen. Han fick en
konstig idé: att man borde hissa upp norra
semaforen. Borde och borde.
Men det fick vara med semaforen. Man var ju
normal.
Han satt inne på expeditionen och tittade på
stämplarna. Termometern hade sjunkit till tjuguåtta
grader. Stinsen väntade på nästa tåg.
Det var nästan två timmar dit.
De anförda historierna äro historier med
poänger, riktiga uppläsningsnummer. Sådana
äro inte flertalet bland de övriga. I en av dem
står det på ett ställe: ”Fastän det inte hände
något tyckte vi att vi upplevde mycket.” Kan
man säga något sådant om en novell eller en
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
