Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Johnson, Eyvind, Den trygga världen, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
roman har man egentligen sagt det finaste
man kan säga om litteratur. Det kan man ofta
säga om det som Eyvind Johnson skriver.
Han har en ovanlig förmåga att göra det till
synes alldeles händelselösa och stillastående
djupt betydelsefullt. Fråga mig inte hur det
går till, ty därvidlag gäckar han oss
fullständigt. Resumerar man innehållet i någon av
dessa noveller blir resultatet lika magert som
när man slänger upp en manet på landbacken.
Det försvinner helt enkelt. Det är sammanvävt
av konkreta uppgifter, reflexioner och
symbolmönster i den finaste och underfundigaste
blandning. Eyvind Johnson hör inte till de
författare, som ser sin uppgift i att klarlägga
saker och ting utan i att komplicera dem.
Han går omkring och tar bort etiketter och
spränger formler, som vi lärt oss att förenkla
verkligheten efter. Det kvalfulla grubblet är
det djup, över vilket hans infallsrikedom spelar
och hans humor glittrar. Ett citat är återigen
på sin plats:
Vi har kommit hit för att fiska. Det är därför jag
går här. Jag säger mig, att det är roligt att fiska, att
dra upp fisk. Men om jag stannar och lyssnar på min
egen tanke vet jag genast, att jag inte vill ha fisk,
att jag inte har något intresse av att fiska, att det
inte angår mig: jag vet att jag i själva verket inte vill
fiska. Jag vill gå här och lyssna på mig själv och
pinas av att göra det. Jag vill pinas, tänker jag, jag
är en självplågare, och det finns andra ord för detta.
Jag flyr in i fisket, det är jag som är fisk, jag simmar
i morgon- och kvällsstämningar och hugger glupskt
på tankar och dras upp och dödas av dem. Det är
fruktansvärt att veta detta.
Detta citat är hämtat ur novellen ”På
morgonen”, som måhända är den bästa i hela
samlingen. Eftersom den är så representativ
vågar man kanske försöka sig på att antyda
vad den handlar om. Diktaren har uppsökt en
fjällsjö som han på vintern ofta längtat
tillbaka till som till ett fridens hemvist. Han
finner när han kommer dit, att friden nu är
någon annanstans, sjön är blott ett fotografi
av önskningarnas uppfyllelse, inte själva
uppfyllelsen. Medan han fiskar betraktar han
landskapet. På andra sidan sjön bor ett gammalt
par, de äro båda blinda och ha spänt ett rep
mellan farstun och uthusen för att leda sig.
I ett gult hus vid andra ändan av sjön bor
deras son, som är döpt till Napoleon
Bona-parte. Han har hela sitt liv velat bort från
föräldrarna men aldrig kommit längre än till
södra ändan av sjön. En gång skulle han gifta
sig. Han hittade en flicka som var villig, men
när det gällde att ta henne över till sig svek
honom modet och flickan gick i sjön. Och
där bor han nu alltjämt lika ensam i sitt gula
hus. Ett stycke därifrån bo de blinda
föräldrarna.
De sover, och jag tänker detta, att de kan sova
med öppna ögon. De kan gå med öppna ögon utan
att se. De kan vända öppna ögon ut mot världen.
Där är repet mellan farstubron och uthuset.
Trygghetens värld. Där kunde man kanske gå. Om man
vore blind eller nästan blind.
Denna mästerliga novell har en ovanligt
tydlig symbolik. De andra berättelserna från
de svensk-norska fjälltrakterna och från det
nordnorska kustbandet äro mera
impressionistiska. Iakttagelser av människor och landskap
äro tecknade på en fond av endels vemodiga
personliga minnen endels onda föraningar.
Det gör ett egendomligt intryck att i dessa
dagar läsa om dessa sommarstilla nejder, där
nu ett stormaktskrig rasar. Eyvind Johnson
vore inte den synske diktare han är, om han
inte vädrat vad som låg i luften. Han berättar
i novellen ”Besök i stillheten” om en gubbe,
som ligger sjuk i sin stuga vid en fjord
någonstans i Tröndelagen. Han ligger och lyssnar
till slåttermaskinens knatter. Det gör honom
orolig. Han pekar på vindsillen som hänger i
lampställningen, en torkad teckensill i sin
tråd. I fjorton dar har den stått alldeles
orörlig, pekande i söder. Det bådar inte gott, ty
bara två gånger förut har sillen stått så där
orörlig: före rysk-japanska kriget och före
världskriget. Slåttermaskinen knattrar — som
en kulspruta. Och gubben säger:
Det är det som är mest förargligt att man ska
ligga så här med hela sin kropp när det är så nära
inpå. När det blir en sån storm.
Jag har här endast flyktigt hunnit beröra
innehållet i några av Eyvind Johnsons nya
noveller. Många andra vore förtjänta av
omnämnande. Men jag får nöja mig med att
pricka för ytterligare två, ”Advent” och
”Potatislandet”, innan jag slutar med att
rekommendera boken i sin helhet som ett av de
starkaste tillskotten till modern svensk
novellistik. Georg Svensson
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
