Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Boye, Karin, Ur funktion, anmäld av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Karin Boyes noveller
KARIN BOYE: Ur funktion. Bonniers 1940.
5: 75.
Karin Boyes novellistik är av det slaget som
sysslar med de mänskliga problemen hellre än
med människorna själva. I alla de tolv
berättelser den nya boken innehåller är det
personifikationer av problem som möter en
snarare än människor av kött och blod. Man
kunde också säga att det är roller. Flera av
handlingarna har ett oförtydbart dramatiskt
anslag, tycks bygga direkt på en konception av
dramatisk art. Det är som om de bara väntade
på att framställas på en scen eller i livet. Som
de nu framträder har de liksom inget riktigt
egenliv, författarinnan har inte gett dem fria
från sig själv och i det goda som sägs hör man
mera hennes röst än deras.
Detta är synd, ty samtidigt som man känner
debatten präglad av vanlig Karin Boyesk
redbarhet får man sitt intryck i någon mån
förtaget av det fiktiva drag som präglar
framställningen i övrigt. Man kunde nästan säga
att det är ett slags funktionalistisk novellkonst,
man befinner sig i alltför nakna rum för att
människor riktigt skulle trivas där. En mängd
småsaker fattas och dekorationer är ju också
funktioner. Författarinnan vill gärna komma
så direkt som möjligt på en avgörande,
klarläggande situation och tillgriper därför
förenkling, en förenkling som lätt blir schematisering.
De mänskliga kraftparallellogrammen är ju
sammansatta av tusen pilar och väljer man
bara de längsta, väsentligaste blir allt
förskjutet, ty en väsentlighet behöver detaljer
och vardaglig atmosfär för att verka väsentlig.
Huvudparten av berättelserna behandlar det
mänskliga samlivets problem i moralisk
bemärkelse. Det är uppgörelser mellan makar,
mellan föräldrar och barn, mellan människor
som mer eller mindre tillfälligt möts ute i livet.
Man känner igen tongångarna från tjugu- och
trettitalen, den sociala debattens
samförstånds-vilja och samförståndsbehov i tillämpning, här
och där också ett stänk Freud. De vidaste och
mest aktuella utblickarna har Karin Boye
sparat till de två sista novellerna: ”En
diplomat tar sig ledigt” och ”Spårvagnen och
paradiset”. Båda förefaller att vara förklädda
självuppgörelser. Det är verklighets- och viljepro-
blemen som tas upp och berättelserna utmynnar
i något som är klart nog att kallas
levnadsfilosofi och ändå samtidigt dunkelt nog att
kallas religion, eller tro. Författarinnan har
sökt nå fram till en syntes av viljebetonad
strävan och drömsk eller poetisk
levnadsstäm-ning — om människorna även i dessa noveller
är en aning skugglika så är däremot
atmosfären levande.
”De olösta personliga problemen, som du
föraktade så djupt”, säger den semestrande
diplomaten i sin tillbakablick, ”blev de
någonsin lösta, därför att vi störtade oss över det
allmänna för att tysta ner dem? Nu, ja, nu
tiger de. Men du inbillar dig väl inte att det
var en seger? Det var bara en naturprocess.”
Och han fortsätter längre fram sin monolog:
”Du ser, jag var inte färdig med jaget. Tre
gränser finns det, där det möter oss i hela sin
anonyma farlighet: sömnen — kärleken —
döden. Gränser till de stora förvandlingarnas
land.” Det är på en gång en tredimensionerad
och en alldeles dimensionslös verklighetssyn,
en syntes av båda. Individualism och
anti-individualism. Huvudpersonen är i det
farliga men djupt mänskliga predikamentet att
han börjat fundera om allting verkligen är
vad det synes vara eller om det är något annat
där bortom. Det är ett tillstånd mellan dröm
och vaka. ”Hur många lager av drömmar finns
det?” Lika många som det finns år och åldrar.
Att novellen slutar med hans död är kanhända
en logisk följd av dessa tankegångar men
verkar från berättelsens förutsättningar
knappast nödvändigt. Kanske menas därmed
närmast: En epok är död, en tillbakablick är
gjord.
I den sista novellen ”Spårvagnen och
paradiset”, tidigare tryckt i B. L. M., är
problemställningen en liknande men betydligt mera
färgad av sociala tankegångar. Där gäller det
tesen att verklighetsflykt är något som inte är
tillåtet och den ångestfullt mänskliga
mot-frågan: Vad är då verklighet? Det finns en
människotyp som inför den frågan alltid
har sitt på det torra: den som tror på
utvecklingen, den praktiska. Men människans
lott är som spårvagnshästens: ”Inte bara
töm och piska, inte bara lasset, utan det
värsta: skenorna.” Och när elektriciteten
kommer är ändå skenorna kvar. Och när
proletärerna började befrias ur åttitalets gråa,
änd
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
