Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Boye, Karin, Ur funktion, anmäld av Gunnar Ekelöf - Carlberg, Gösta, Heliga tre konungar, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
lösa förstäder blev det bara ännu fler
demi-monder och kaféherrar av dem, medan
friheten, vildhästarnas frihet på prärien,
fortfarande hägrade lika långt bort. Novellen
utmynnar i synen av en liten femårig dansflicka
i förstaden, hos vilken något tycks finnas som
inte går på skenor: det är konsten.
Synen liknar den som ger liv åt den på en
gång fräna och ömma dikten ”Munnarna” i
”För trädets skull”. Vill man, när allt kommer
omkring, ge en åskådlig sammanfattning av
den kritik som kan riktas mot Karin Boyes
novellistik kunde man säga att där finns för
litet av hennes poesi. Men de tvenne ovan
refererade berättelserna är av intresse och av
verkligt personligt värde. Gunnar Ekelöf
Biblisk legend
GÖSTA CARLBERG: Heliga tre konungar.
Bonniers 1940. 8: 50.
Gösta Carlbergs bok ”Heliga tre konungar”
— vars fullbordan daterats ”Stockholm Den
Helige Simon Martyrens dag 1940” — är ett
broderi över bibelns berättelse om de tre vise
männen och deras färd till Betlehem. Det är
en fritt gestaltad fantasi det är fråga om. Hos
Carlberg bli de tre kungliga magerna till en
indisk, en kaldeisk och en persisk furste.
Studier i religions- och kulturhistoria — hur
djupa och vittgående undandrar sig
anmälarens bedömande — och studier i den freudska
litteraturen ligga tydligen bakom tillkomsten
av detta verk. Att författaren inte undgått att
också ta intryck av Thomas Manns Josef
-trilogi är ju knappast ägnat att väcka
förvåning. Det märks framför allt på stilgreppen,
på satsernas kadens, på den hieratiska
omskrivningen, på tonfallen av omständlighet och
högtidlighet. Skall det exempelvis beskrivas,
hur någon hälsar och bugar sig, så hör det till
denna stil att formulera denna handling så,
att vederbörande ”utförde vördnadens
åtbörder”. Svårare är det egentligen inte.
Eljest stå de tre huvudgestalterna ganska
plastiskt för läsarens syn. Särskilt är den
kal-deiske fursten tecknad med en viss drastisk
åskådlighet. Det befinnes, att han lider av
”vinbegär”. Han är med andra ord
alkoholist och lever ett slags dubbelliv: ett dagliv i
förnäm och stram värdighet, ett nattliv i
förnedring vid bägaren. Han utvecklar också
synpunkter på gudomens dubbelnatur, synpunkter
som man nog tycker sig ha mött hos ett par
andra moderna författare.
Gösta Carlberg har naturligtvis inte åsyftat
att berätta en enkeltydig saga av österländsk
färg. Redan introduktionen med dess
utläggning av kulturens kosmiska ursprung, den tid
då ”vetande och skådande var ett och
detsamma” exkluderar all naiv sagostil.
Författaren har framför allt ett moraliskt syfte, en
predikoavsikt. Denna understrykes redan
genom vissa yttre arrangemang, såsom flitiga
citat ur psaltare och Missale Romanum.
Understundom framlägges den också parentetiskt i
själva berättelsen. Det kan vid denna punkt
vara på sin plats att överlämna ordet åt
författaren själv. Den utläggning som följer
anger vad hans djupaste avsikt med denna legend
i själva verket är. Den är symbolisk och
pedagogisk:
”De tre konungarnas resa från Österns
länder till Erez Israel ägde ju sin djupaste realitet
icke i detta, att dagsled lades till dagsled, icke
i ett lämnande av städer och uppnående av
nya städer, icke ens i en inre resa, nämligen
de tre vise männens färd mot de skönaste
trakterna i deras egna själar, utan sin djupaste
realitet ägde denna resa först i och med att
den, för vilken legenden berättas, själv
upplever tändandet av ett färdeljus inom sig själv,
ett uppbrott ur det gamla och en framkomst
till den ort, som är mysteriets hembygd, den
hemliga trakt, där han möter sitt eget
pånytt-födda jag. Så är det då djupast sett — det vill
säga: perspektivet öppnat inåt mot den egna
själens fullkomning — likgiltigt, om det
någonsin vandrat tre konungar på en
nordvästlig väg från Österns länder till Bet Lechem
eller om detta blott är en dikt, varmed en
sångare velat hylla Jesusbarnet.”
Det finns i denna berättelse partier av färg
och konkretion; så skildringen av tillståndet
i det dåtida Judæa, behärskat av romarna,
invärtes splittrat av ofördragsamhet mellan
sadducéer och fariséer. Men ändå kan man
inte frånkänna berättelsen som helhet ett drag
av solid tråkighet. Detta är främst att söka i
författarens stil, diffus och embryonal och
ganska prövande i sin långtrådighet. En
engelsk poet har i en komprimerad dikt skild-
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
