Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Theorin-Kolare, Ebba, En man kastar loss, anmäld av Gustaf Lundgren - Grant, Joan, Jag var Carola; Hämäläinen, Helvi, Byn brinner, anmälda av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
”benattad”, är det misslyckade småstadsgeniet
på kornet. Ebba Kolares kända förmåga att
formulera kvicka och träffande satser förnekar
sig inte heller denna gång. ”Det är med
do-centskapet som med dygden: båda är sin egen
belöning.” — ”Kvinnan lär älska först efter
fyrtio och mannen före de tjugu. — Kvinnan
älskar av mognad. Mannen av omognad.”
Dylika små aforismer hittar man var man slår
upp i detta från början till slut fängslande och
livfulla ”romandrama”. Gustaf Lundgren
Visdom och legend
JO AN GRANT: Jag var Carola. Översättning
av Frans G. Bengtsson. Medéns 1940.
8:50.
HELVI HÄMÄLÄINEN: Byn brinner.
Norstedts 1940. 4: 50.
I legendens eller fantasidiktens förenklande
form, med dess svart och vitt, dess änglablått
och svavelgult, söker för närvarande en och
annan diktare bemästra sina upplevelser i
nutiden och åskådliggöra dem. Och jämsides med
att alla och envar nu prövas på den innersta
halten i sin personlighet, ser vi i dikten de
gamla dygderna: mod, visdom och medkänsla
framlysa lika klart som deras kontraster:
feghet, grymhet och lögn.
Joan Grant — som ovanstående rader passar
in på — har i sin nya bok, ”Jag var Carola”,
inkarnerat sig i en kvinnogestalt av stora
själsegenskaper, naiv som ett barn, kvinnligt vis
och manligt dådlysten, som födes till jorden
såsom Carola, dotter till en förnäm man och
en sömmerska i renässansens Italien. Med
färglysande, romantisk konst målar Joan Grant
en brokig fresk, fylld av plastiska scener och
mänskliga gestalter. Där är först barndomens
blanka, soliga, fristående tavlor. Och vi finner
Carola som lutspelerska på marknader, som
hjälp på en bondgård, som novis i kloster och
som en förnäm gammal mans hustru. Hon
möter pesten och genomgår tortyr och hon
upplever många vänskaper. — Jo an Grant har
en verkligt visionär begåvning och fantasiklar
inblick i arten och väsendet hos människor.
Hon ser grymheten hos den ena, den fängslade
storheten hos andra, och hennes styrka ligger
i att återge dessa intuitioner med en mycket
klar och konkret karakteristik, till exempel:
”Värdshusvärden var mycket fet, men inte fet
på ett vänligt sätt, som Marias man, utan som
om han ägt förskräcklig grymhet, liksom den
stora svarta suggan som alltid åt upp sina
grisar.” Denna författarinnas blick stannar
gärna på det bundna och fängslade hos
människor och på den inneboende möjligheten till
befrielse. Skökan, abbedissan och de
små-grymma nunnorna, gycklaren och atleten,
målaren, sjöfararen och Carola själv — det är
alltsammans klart tecknade och på något sätt
väsentliga gestalter, typer som alltid går igen
i mänskliga livet.
Bakom Joan Grants skapelser ligger en
spiri-tualistisk livsåskådning, en tro på att vi måste
genomgå många stadier, innan fulländningen
och den stora rättvisan är nådd. Det finns för
var och en en väg att färdas; den går genom
berg och dal och vid vägen ligger det
vinstugor och fängelsehålor. Man väljer inte
vägen men däremot sättet att färdas.
Romanens huvudmotiv är också i själva verket
Carolas väg genom vimlet, hennes ständiga
sökande efter sanningen och alltmer vidgade
insikt om livet. Joan Grant är alltså en av de
många sökarna efter ett bättre sätt att leva.
Själva verkan av hennes konst beror i hög
grad av den stämning hon förmår trolla fram
— av något fjärran och drömklart, av
värdighet, nobel melankoli och en upphöjd frid. När
stämningen brister kan man ibland stötas
tillbaka av alltför mycket ordberusning och
ordrikedom. Men i stort sett bär den med starka
vingar och Joan Grant finner sina bilder
naturligt och värdigt, ”med den uppövade
färdigheten hos plöj aren som kan åstadkomma en
rak fåra över fältet”.
Gestalter och handling i Helvi HÄmÄlÄinens
berättelse med den suggestiva titeln ”Byn
brinner” ha också något typiskt och klassiskt.
Författarinnan måste ha anat den nationella
ofärden när hon skrev sin bok, och aningen har
gett hennes syn intensitet och lyft upp
handlingen på ett nästan symboliskt plan. Med
säker konstruktionstalang och frisk sensibilitet
målar Helvi Hämäläinen den lilla byn — i
häggens blommande tid — som plötsligt
öde-lägges av en förhärj ande brand. Eldkatastrofen
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
