Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Grant, Joan, Jag var Carola; Hämäläinen, Helvi, Byn brinner, anmälda av Margit Abenius - Fallada, Hans, Hackendahl ger sig aldrig, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
omsmälter, belyser, intensifierar, fullbordar
och klipper av de människoöden och de
konflikter som vi nyss fått en inblick i. Och vi
tycker oss känna igen dem alla som redan
klassiska typer — kulturarbetaren som får
slänga hela resultatet av sin fredliga möda,
hjälten som i farans stund slungas upp ur
folkdjupet till sin naturliga gärning, den
offervillige som förgäves har spänt krafterna till ett
stort och högtsyftande offer Dessutom det
sammansvetsade kollektivet och de anonyma
ödena, panikslagna och kringdrivna.
”Byn brinner” ser man som en syn, ett
stycke symbolik. Men jag konstaterar att den
knappast griper känslan. Helvi Hämäläinens
psykologi är inte så nyanserad, och hon har
föga gemensamt med den subtila och gripande
psykologen Iris Uurto, som hon brukar
nämnas gemensamt med. Porträttet av den lilla
arbetarförfattarinnan som lever i byn i djup
fattigdom är dock duktigt gjort. Helvi
Hämä-läinen skildrar henne smått komisk och
rörande i sin sociala lösryckthet och sitt
ambitiösa medvetande om att vara en kulturens
pionjär i en ännu ung nation. Sisu har hon,
och denna egenskap besitter också Helvi
Hämäläinens unga språk.
Margit Abenius
Hackendahl ger sig aldrig
HANS FALLADA: Hackendahl ger sig aldrig.
Översättning av Knut Stubbendorff.
Bonniers 1940. 14: —.
Den som vill försöka förstå Tyskland av
i dag och hur Tyskland har blivit vad det
är i dag, kan knappast vinna insikt i ämnet
på en genare väg än genom att läsa Hans
Falladas böcker och kanske framför allt den
senaste, ”Hackendahl ger sig aldrig”. Den ger
ett tvärsnitt av livet i Tyskland eller närmare
bestämt Berlin från år 1914 fram till slutet av
tjugutalet. Läsaren får vara med om
krigsutbrottet och den första entusiasmen, den
långsamma uthungringen, oroligheterna och
förvirringen som ledde till den så kallade freden
i Versailles, gulascheriet och valutasvineriet,
Ruhrockupationen och den framväxande
nazismen. Allt detta avspeglar sig med en
åskådlighet som endast en diktare och en ganska stor
diktare kan framkalla, i familjen Hackendahls
öden.
När romanen börjar — den 29 juni 1914
klockan tjugu minuter över tre på morgonen
— är Gustav Hackendahl en välbeställd
hyr-verksägare med trettio hästar på stall och
pengar på banken, gott anseende i de
småborgerliga kretsar där han hör hemma och
fem mer eller mindre fullvuxna barn. Gustav
Hackendahl har varit fanjunkare vid
Pase-walkska Kyrassiärerna, innan han gifte sig till
hyrverket, och underbefälet sitter i honom och
präglar hans världsbild. Någonstans högt uppe
sitter kejsaren, sedan kommer det myndigheter
och ämbetsmän och officerare i långa banor,
som fylla de viktigare funktionerna i samhället
och som man måste underkasta sig. Men själv
har han befälsrätt över kuskar och
stalldrängar och framför allt över sin familj. Alla
ska dansa efter hans pipa, han tål inte
motsägelser och ännu mindre uppstudsighet och
olydnad, och brott bestraffas med omutlig
stränghet. Han är en hård man, ”der eiserne
Gustav”, och han ser med särskilt förakt på
tidens klemighet. Det skulle nog inte skada
med ett krig, menar han, det har varit fred
alldeles för länge, kriget är en hård men nyttig
skola.
Faderns stränghet går naturligtvis i alldeles
särskild grad ut över barnen, som han
uppfostrar efter principen ”böjas i tid det som
krokigt skall bli”. Och krokigt blir det, fastän
inte precis så som Gustav Hackendahl tänkt
sig. Det ena efter det andra av bamen drar
sig undan den faderliga myndigheten och går
sin egen väg, vart och ett efter sin art. När
äldsta dottern Sofie inte får hans medgivande
att bli sjuksköterska, blir hon det ändå. Hon
har något av hans viljestyrka och ännu mer
av hans okänslighet. Hon blir sjuksköterska,
därför att hon aldrig har kunnat älska någon,
därför att hon känner sig onyttig och
överflödig. Författaren låter oss förstå, att det är
fadern som har gjort henne sådan. Hon slutar
fullt konsekvent som förestånderska för ett
sjukhem, där hennes förträngda maktbegär får
5. — B. L. M. 1940. V.
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
