Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Fallada, Hans, Hackendahl ger sig aldrig, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
utlopp i övervakandet av patienterna och
hennes snikenhet i ett försök att utnyttja
faderns vid den tiden prekära ekonomiska
situation. Det är en hatbild av rang som Fallada
har skapat i Sofies gestalt, och det är ett
vittnesbörd så gott som något om storheten
i hans konst, att han får oss att tro på det
mänskliga i detta vidunder.
Sonen Otto är av vekare virke. Han är
hunsad och kuschad och har inte mod att öppet
trotsa den faderliga myndigheten. Han vet, att
fadern aldrig skulle ge sitt samtycke till ett
giftermål med den lytta sömmerskan, som har
skänkt honom de få stunder av lycka han
upp-levat i sitt fattiga liv. Inte ens när kriget bryter
ut och han kallas under fanorna, förmår han
övervinna sin fruktan för fadern och uppfylla
sitt löfte om äktenskap. Han vet att han är ett
kräk, när han hittar på förevändningar för
att slippa den våldsamma uppgörelsen, men
rädslan är starkare än kärleken. Och ändå är
han inte feg. Han utmärker sig i kriget, får
järnkorset och blir befordrad. I ett
granathål mellan linjerna får han lätta sitt hjärta
för löjtnant von Ramin, som avtvingar honom
ett löfte att inte svika sin civila plikt mot sitt
barn och den som ändå är hans hustru, och
med detta löfte som stöd och pådrivningsmedel
reser han hem och gör upp med fadern. Vid
återkomsten till fronten stupar han och den
lilla tappra sömmerskan får släpa sig igenom
hungerblockadens och inflationsårens helvete
på egen hand med sina två barn.
Gustav Hackendahl frågar aldrig efter sina
sonsöner. Han har haft alltför stora
motgångar med sina egna barn för att han skulle
vilja fästa sig vid nästa generation. De som
han har varit mest fästad vid, ha gett honom
den sämsta lönen. Dottern Eva råkar i
händerna på en yrkesförbrytare, vars viljelösa
redskap hon blir. Fadern kör själv ut henne på
gatan, och det är bara ett nådigt mörker som
bespar honom att se, att det är henne han
skjutsar i sin droska till ett ökänt hotell i
efter-krigsårens Berlin, där hans älsklingsson Erik
efter växlande öden som revolutionsledare och
gulaschbaron hamnar i fängelse för
landsför-rädisk verksamhet.
Utfattig sitter Gustav Hackendahl och
hänger på sin kuskbock och hoppas på en
kör-ning, som ska ge honom havre åt hästen.
Ingenting har besparats honom, förnedringen
kunde knappast vara fullständigare. Han
borde vara en tragisk figur. Men ”der eiserne
Gustav” blir aldrig någon riktigt tragisk figur.
Han har ett pansar av okänslighet, som
ingenting bryter, ingenting tränger igenom.
Periodvis är han visserligen nära att ge upp inför
tillvarons påtagliga djävlighet, men den rest
av tillgivenhet för hustrun, som han inte kan
göra sig fri från, håller honom i gång för att
tysta hennes gnäll efter pengar. I hans robusta
natur finns också nedlagd en livsvilja, som
ingenting kan kuva, ett livsmod som inte ens
de värsta vidrigheter förmår bryta. Det är
detta livsmod som Hans Fallada velat hylla i
sin roman, och det är i varje fall möjligt, att
han i Gustav Hackendahls gestalt velat ge en
symbol för det tyska folket och dess
oförstörbara livskraft.
Den har gått i arv till den yngste av
Hackendahls söner. Heinz är för ung att hinna ut i
kriget, han får bara dela svälten och
desperationen med de hemmavarande, och efter freden
virvlas han omkring i det febersjuka Berlin,
där han är nära att fullborda familjen
Hackendahls undergång och sugas ned i avgrunden.
Men det finns en sund kärna hos honom, en
gnista av samma livsmod som håller fadern
uppe, och den hjälper honom över år av
arbetslöshet och elände, tills han en dag av en
slump stöter samman med löjtnant von Ramin.
Denne för honom in i nazistkretsar, och där
får Heinz uppleva något nytt, kamratskapets
glädje, tryggheten i att känna en fast ledning,
den oegennyttiga offerviljan. När han är
mogen, går han in i partiet, och där hamnar
sist och slutligen också den oförbrännelige
Gustav Hackendahl. Ringen är sluten, det
gamla Tyskland har slutit fred med det nya,
och marschen fortsätter. Allt enligt Fallada.
Inget referat kan ge en föreställning om
rikedomen på aspekter i Falladas nya roman.
Sociala, politiska och ekonomiska förhållanden
i krigets och efterkrigstidens Tyskland
avspegla sig på dessa sidor med skrämmande
tydlighet, storstaden lever sitt hetsiga liv med
krigsinvalider och livsmedelsköer i varje
gathörn och nattklubbar i varje kvarter. Realisten
Fallada drar sig inte för de skrikande färgerna,
när han målar sina ex- och interiörer från
Hackendahls Berlin. Någon läsning för barn
eller människor med klena nerver är
sanner
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
