Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, anmäld av Carl-Gustaf Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
länning vid namn Bernadotte. Mycket återföll
givetvis på den olycklige Gustaf IV Adolph,
men man får inte glömma den anda som rådde
bland den tidens ledande svenska män, från
Sveaborgsförrädaren Cronstedt till de
visserligen dugliga men brottsligt egensinniga,
fåfänga och intriganta ledarna Georg
Adler-sparre och Gustaf Lagerbielke, många andra
att förtiga. För att inte tala om den hopplöst
inkompetente Carl XIII själv, glorvyrdig i
åminnelse. Men räddaren kom som sagt, i elfte
timmen, Sverige kunde gå inte blott helat utan
stärkt ur stormarna.
Ett par episoder i anslutning till det
föreliggande bandet.
Den med hänsyn till sina ”Anteckningar och
minnen”, som fortfarande på sina håll
förbehållslöst anammas, säkerligen betydligt
övervärderade j ustitiekanslern Hans Gabriel
(Trolle) Wachtmeister (son till riksdrotsen
Carl Ax. T. W.) karakteriseras av den för
fysionomier ganska skarpsynta Hedvig
Elisabeth Charlotta såsom en partigängare och
överhuvud som ”en falsk och osympatisk herre”!
(sid. 417).
När trupperna på Skeppsholmen avlagt eden
till det nyblivna majestätet Carl XIII,
harange-rades de av högstdensamme med följ ande
kärnfullt kortfattade, spirituella ord: ”Slå
nu fienden utav tusan djävlar!” (sid. 397,
noten).
Någon hade, väl på skämt, påstått, att Carl
Johans far var repslagare, vilket föranledde ett
kvickhuvud att med tydlig adress till ”1809
års män” yttra, att det ”vore då allt för
önskansvärt, att sonen (Carl Johan) kunde
sno ihop duktiga rep, för att hänga alla
skälmar i Sverige”. Detta gjorde så starkt intryck
på flera i sällskapet, att de avlägsnade sig (sid.
581, noten).
Fru af Klerckers utgivningsteknik kan trots
vissa förtjänster inte anses helt fylla de mått,
som ställas på dylikt arbete nuförtiden. Strängt
taget äro ju alltid översättningar förrädiska
och ha mera litterärt än historiskt intresse —
om de nu ha det ens. Men åtskilligt kan utan
tvivel åstadkommas i den vägen av den
tekniskt förfarne. Här är ej platsen för detalj
-kritik, men ett par antydningar skola dock
göras.
Ett sätt att undvika obehagliga frågetecken
för läsaren av en översättning är att i
tvivelaktiga fall på ett eller annat sätt bifoga
originalets text. Hade fru af Klercker gjort detta,
hade kanske gåtan på sid. 167 kunnat lösas,
där det talas om en ”föregångare till
svärds-tecknet”. Denna dekoration instiftades ej
förrän 1850, Hedvig Elisabeth Charlotta dog
1818 och citatet är från maj 1808!
Hänvisningarna i fotnoterna äro ojämna och
i fråga om litteraturen ofta godtyckliga. Här
endast ett exempel från en tidpunkt, som
anmälaren råkar känna litet till. Efter
månads-krönikan för juli 1810 följer en
litteraturhänvisning avseende förspelet till tronfölj arvalet
detta år. Där upptagas åtskilliga mer eller
mindre irrelevanta och andrahandsbetonade
skrifter men icke någon av de fem å tio
verkligt vägande källorna, med ”kungamakaren”
Mörners egen tryckta relation och hans papper
i riksarkivet i spetsen.
Personregistret är också ytterst ojämnt och
ibland rentav missvisande. Med litet energi
hade dessutom de flesta av de många luckorna
kunnat fyllas — det är naturligtvis omöjligt att
få fullständiga och korrekta uppgifter, om man
som utgivarinnan använder Anreps högeligen
föråldrade ättartavlor i stället för Elgenstiernas
moderna och i stort sett tillförlitliga! Detta
har utom de antydda onödiga luckorna i fråga
om personalnotiser bland annat medfört, att
registret ståtar med den gamla felaktiga
namnformen Wrangel af Sausis (sid. 842 f.).
Det vore väl också inte en dag för tidigt, om
man befriades från att behöva se dessa fula
normaliseringar av förnamn, något som på sin
höjd kan försvaras i vissa uppslagsverk. Det
anses ju oartigt bland levande människor att
förvanska vederbörandes egen stavning —
varför då, om icke en felaktig tradition föreligger,
förvanska de dödas?
Det är tråkigt att i sanningens intresse
behöva komma med denna kritik mot
ut-givarinnan-översättarinnan, som under två
decennier nedlagt så mycken osjälvisk möda på
detta verk. Detta helst som hennes
översättning i och för sig är god och mestadels
förefaller korrekt.
Carl-Gustaf Thomasson
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
