Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Thörnberg, E. H., Frälsningsarmén, anmäld av Åke Thulstrup - Essén, Rütger, Illusionernas årtionde, anmäld av Carl-Gustaf Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
engelsk religiös förkunnelse. Engelsk religiös
förkunnelse liar sammaledes följts av engelskt
kapital.”
Dylika för Thörnbergs stil typiska små
utvik
ningar livar upp framställningen och skänker
en föreställning om de sociala sammanhang, åt
vilkas klarläggande författaren i övrigt ägnar
så stor uppmärksamhet. ÅKE Thulstrup
Samtidshistoria
Vår egen tids historia. Under redaktion av
Yngve Lorents. IV. ILLUSIONERNAS
ÅRTIONDE. Den politiska världsutvecklingen
1917—1930. Av Rütger Essén.
Bonniers 1940. 25:—.
”Vår egen tids historia”, det av Bonniers
förlag under ledning av doktor Yngve Lorents
1933 startade samlingsverket över halvseklet
1880—1930, närmar sig sin fullbordan. Nu
föreligger doktor Rutger Esséns bidrag till
verket, kallat ”Illusionernas årtionde” och
omfattande tiden 1917—30, varefter endast del
III återstår, som skall skildra världskriget
1914—18 och dess förutsättningar och
författas av verkets huvudredaktör, ovannämnde
doktor Yngve Lorents.
Lyckligast hade givetvis varit, om den
sålunda återstående delen om det förra
världskriget etc. såsom helt naturligt planerats
kunnat föregå doktor Esséns framställning,
som alltså är del IV; verket kommer färdigt
att omfatta sex delar. Rent allmänt hade
Esséns framställning då haft stödet av en
del, innehållande en skildring av den närmast
föregående tiden, och särskilt med hänsyn till
Esséns egen del hade denna utan tvivel med
fördel kunnat befrias från åtskilligt, som nu
kommit densamma att svälla ut på ett ganska
betänkligt sätt.
Därtill kommer en annan sak. Trots denna
Essénska dels stora förtjänster även i stilistiskt
avseende, varom mera nedan, kan man i
samband med det nyss nämnda inte rättvisligen
underlåta påpeka, att författaren, i det
vällovliga syftet att vara så fullständig och
uttömmande, så akribisk och så adekvat som
möjligt, gått alldeles för långt i det avseendet
med den givna påföljden, att en onödig och
tyngande omständlighet blivit resultatet. Detta
framträder speciellt i fullständigt meningslösa
eller i varje fall onödiga upprepningar, varvid
det ofta inte ens säges, att det eller det
utvecklats eller nämnts förut, och dessa upprepningar
upptaga säkerligen åtskilliga tiotal av den i
allt 888 sidor starka volymen.
Tre exempel få räcka för att styrka ovan
framförda kritik. Sid. 408—440 upprepas,
utan att detta på något sätt anges, vad som
litet utförligare och med något avvikande
vändningar sagts i ett tidigare kapitel, sid.
309—313 (det Wilsonska fredsverkets
des-avuering i U. S. A. 1919). På samma sätt
upprepas på sid. 450 vad som redan nämnts på
sid. 321—322 (om reglerandet av
återuppbyggnadsarbetet i Frankrikes härjade
provinser efter det förra världskriget). Sid. 305
slutligen upprepas, ävenledes utan angivande av
upprepningen, vad som sagts så nära nog
omedelbart förut som på sid. 300, nämligen
att Millerand i januari 1920 efterträdde
Cle-menceau som president för fredskonferensen
i Paris, vilket dessutom var självfallet, då
Frankrikes konseljpresident, vilken dåmera var
Millerand, eo ipso var konferensens ordförande
— och detta sistnämnda sakförhållande har
författaren till yttermera visso ingalunda
undanhållit läsaren! (se sid. 254, näst sista
stycket).
Känslan av att olika partier av boken
tillkommit med avsevärda tidsintervaller stärkes
ytterligare genom små inadvertenser här och
var, synnerligen ursäktliga i och för sig
med hänsyn till arbetets omfång men dock av
den art, att de lätt borde kunnat avlägsnas
vid en sista överarbetning eller
korrekturläsning, i synnerhet som samma felaktiga sak ofta
framställes korrekt på andra ställen i arbetet.
Exempel: På sid. 27 har betydelsen av de båda
tideräkningarna, den julianska och den
gregorianska, omkastats, men på sid. 103
karakteriseras den sistnämnda riktigt. På sid. 388
har Weygand gjorts till marskalk, trots att den
riktiga titulaturen general återfinnes på flera
andra ställen. På sid. 199 kallas plötsligt den
jugoslaviska eller rättare slo venska staden
Ljubljana på tyska för Neustadt, sedan den
398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
