Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Stechert, Kurt, I tsarismens fotspår, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
följaktligen behöver man inte staten längre,
den kan somna av.” Till detta mycket
karakteristiska uttalande av ”folkens fader, den
store vise ledaren”, gör Stechert den
träffande anmärkningen, att ”de som fråga så,
veta naturligtvis varför den inte avsomnar
utan tvärtom blir mer och mer total. Ty den
är döv på båda öronen, som icke av denna
fråga lyssnar sig till konstaterandet, att den
bolsjevikiska diktaturen inte har det bittersta
med socialismen att göra, och att den
innebär en diktatur över proletariatet”.
Främsta intresset i Stecherts arbete
anknyter sig emellertid till framställningen av
den både historiskt och ekonomiskt så
naturliga intressegemenskapen mellan Stalins
Ryssland och Hitlers Tyskland och arbetet borde
därför verka i hög grad lugnande på de
beundrare av Tyskland här i landet som ännu
inte hämtat sig från ”chocken” över den
tysk-ryska augustipakten 1939. Stechert
erinrar för övrigt om att Rapallofördraget 1922
mellan Tyskland och Sovjet kom precis lika
överraskande som den nazi-bolsjevikiska
pakten 1939.
Anledningen till att bolsjevikerna nu ånyo
sökt Tysklands vänskap ligger, anser Stechert
på mycket goda grunder, i den traditionella
motsättningen mellan Sovjet och det brittiska
imperiet. Denna motsättning är för visso en
springande punkt i rysk utrikespolitik och
motsäges ingalunda av att Ryssland 1907
slöt en överenskommelse med England eller
att det för ett år sedan inledde förhandlingar
med England om en överenskommelse. Redan
1927 skrev för övrigt Stalin, att ”den engelska
kapitalismen var, är och förblir alltid
världs-revolutionens värste bödel”. Hitlers skenbara
ideologiska frontställning till bolsjevismen var
givetvis aldrig något verkligt hinder för ett
närmande mellan de båda diktaturerna.
Även om man bortser från att Hitlers
anti-bolsjevism aldrig bottnade i något slags känsla
av europeiskt ansvar gentemot Asien, vilket
man trott på månget håll, inte minst i
England, utan endast var en form för en mycket
målmedveten imperialism, så annekterade han
ju faktiskt under åren 1938—39 det ena
anti-bolsjevikiska och kapitalistiska landet efter
det andra. De ideologiska motsättningarna
mellan Berlin och Moskva voro säkerligen inte
svåra att komma över, åtminstone inte svårare
än de som förefanns då tsarernas Ryssland slöt
förbund med den demokratiska franska
republiken. Vad komintern och antikomintern
beträffar, finner Stechert några träffande ord,
då han skriver, att ”komintern kämpade blott
för den ryska diktaturens intressen och
antikomintern för den tyskas, den ena som
verktyg-för den ryska — den andra för den tyska
imperialismen. Och när de båda imperialismerna
funno varandra, trädde två stora lögner fram
i fullt dagsljus”.
Stechert gör också en intressant och skarp
vidräkning med de ”nationalbolsjevikiska”
kretsarna kring Otto Strasser, vilka
förebrådde Hitler, att han övergett den
traditionella ”ryska linjen” i tysk (preussisk) politik.
I själva verket förhåller det ju sig så att
Hitler förverkligat hela eller så gott som hela det
nationalbolsjevikiska programmet: den
”stortyska föreningen”, brytningen med
storfinansen (Schacht, Thyssen) och till sist alliansen
med Sovjet. Mer borde ju inte Strasser och
hans meningsfränder kunna begära.
Ur Sovjets egen synpunkt är antagligen
alliansen med Tyskland utomordentligt
ödesdiger. Sovjet har, framhåller Stechert, så
kedjat fast sitt öde vid Tredje rikets, att Hitlers
nederlag också måste bli Stalins. Men detta
betyder inte att Stalin skulle vara hågad för
ett aktivt ingripande vid bundsförvantens
sida. Ett krig skulle säkerligen medföra
alltför stora påfrestningar för bolsjevikdiktaturen,
det vittnade redan det begränsade kriget mot
Finland mycket tydligt om. Stalin kan heller
inte önska en fullständig seger för Hitler, en
sådan kunde leda till, vad han fruktar över
allt, nämligen ett politiskt samgående mellan
Tyskland och England. Detsamma skulle för
övrigt också bli förhållandet efter ett totalt
nederlag för Tyskland.
För att kunna bevara diktaturen i Sovjet
och samtidigt bereda den ryska
expansionspolitiken möjlighet till nya landvinningar är
det nödvändigt att läget i Europa förblir
labilt. Framför allt måste varje möjlighet till
ett tysk-engelskt samförstånd undanröjas.
Krigsutbrottet 1939 ställer Stechert in i detta
sammanhang. Bolsjevismen uppmuntrade
nazismen, därför att ryssarna behövde krig och
kaos i Europa. ”Och de nationalsocialistiska
ledarna läto sig uppmuntra, därföi’ att en
kapitulation för London hade betytt slutet för
401
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
