Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Törnblom, Folke, Beethoven; Schubert, anmälda av Åke Uddén - Rousseau, Jean-Jacques, Den ensamme vandrarens drömmerier, anmäld av Gunnar Brandell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
skrifter, som helt visst med nöje och
behållning komma att studeras av både yrkesmän
och kunskapstörstande amatörer, ja säkerligen
även av helt omusikaliska läsare.
Åke Uddén
Rousseaus sista
bekännelser
JEAN-JACQUES ROUSSEAU: Den ensamme
vandrarens drömmerier. Övers, jämte noter av
G. Åman-Nilsson. Tiden 1939. 4: 75.
Rousseaus ”Réveries d’un promeneur
soli-taire”, som nu föreligger i en välvårdad
svensk översättning, är närmast formade som
filosofiska traktater, om lögnen, om studiet av
botaniken, om lyckan etc., och saknar
följaktligen ett av drömmens, även
vakendrömmens, viktigaste kännetecken, nämligen
frånvaron av tankekoncentration. De två första
promenadernas indignerade uppgörelser med
verkliga eller inbillade fiender gör knappast
skäl för beteckningen ”drömmerier”; och de
filosofiska överväganden, som i fortsättningen
utgör det viktigaste inslaget, skulle bättre ha
hetat meditationer eller essayer i ordets
mon-taigneska betydelse. Detta är ett vittnesbörd
bland många om en tendens hos Rousseau
att framställa sig som mera drömsk, mera
stillsam och romantiskt enfaldig än han
verkligen var. Det är förvånande att de, som i
senare tid med dessa färger målat vidare på
Rousseaus porträtt, kurmat förbise att mycket
som står i denna anspråkslösa lilla bok är
både skarpsinnigt och djupsinnigt.
I den sjätte promenaden berättar Rousseau,
att han på vägen ut till sina botaniska
exkursioner, av vilka han i ett par andra kapitel
givit fina och hänförda skildringar, brukade
vika av till höger vid Barrière d’Enfer för att
sedan bege sig till Fontainebleau. Detta var
en omväg, och en dag uppdagade Rousseau
skälet till att han styrde sina steg på detta
sätt: I hörnet av Barrière d’Enfer och
bule-vardmynningen hade han tidigare brukat
träffa en liten halt gosse, vilkens hövliga
anhållan om en allmosa och livliga konversation
ursprungligen roat Rousseau men efter hand
kommit att besvära honom. Upptäckten, som
tydligen högeligen överraskade Rousseau, ges
en vidsträckt innebörd genom
kommentarerna: ”Se där vad jag upptäckte, när jag
funderade på saken, ty ingenting av allt detta
hade hittills tydligt fallit mig i tankarna.
Denna iakttagelse har successivt påmint mig
om en massa andra, som klart bestyrkt för
mig, att de verkliga och främsta motiven för
de flesta av mina handlingar inte äro så klara
för mig som jag länge föreställt mig.”
Otvivelaktigt berör Rousseau i denna klara
formulering en av knutpunkterna i våra
dagars tänkande — de omedvetna motivens
betydelse för handlandet. Och denne man har
man — före och efter hans död — trott sig
kunna bemöta med nedlåtande nonchalans och
till och med på sina håll velat stämpla som
den obetydligaste människa, vilkens gärning
någonsin satt spår i historien!
Det är inte fair play att — såsom ofta
skett — i ledig ton misstänkliggöra motiven
till ”den stackars Jean-Jacques’ ” handlingar
och hans försök till självrättfärdigande, ty
både ”Bekännelserna” och ”Drömmerierna”
visar, att han redan själv farit hårt fram i
den vägen. Och om han i stort sett visar en
tendens att efter lång rannsakning nå fram
till en för honom själv gynnsam slutsats —
vem kan väl klandra honom för det utan att
bli hycklare?
Man bör inte häckla en person för att han
talar i egen sak; frågan gäller också hur han
gör det. Man har därför inte rätt att utan
vidare betvivla uppriktigheten av förklaringar
som denna: ”Detta är egendomlighet för
min naturell som det är mycket förlåtligt att
människorna inte tro på men som, hur otrolig
den än är, icke är mindre verklig för det:
jag har ofta omtalat det dåliga i hela dess
skamlighet, jag har sällan omtalat det goda
med allt det älskvärda som hörde därtill, och
ofta har jag alldeles förtegat det, emedan det
lände mig till för mycken heder och det kunde
se ut som om jag, när jag skrev mina
bekännelser, hade hållit ett lovtal över mig.”
Det är fel att här höra upprördhet i Rousseaus
stämma: han tänker efter och han
konstaterar. Likaså finns det all anledning att ta för
gott den förklaring som i ”Drömmerierna”
ges den sorgliga och berömda episoden med
tjänstflickan Marion, vilken av den unge Jean-
403
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
