Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Rousseau, Jean-Jacques, Den ensamme vandrarens drömmerier, anmäld av Gunnar Brandell - Linder, Erik Hj., Mänskligt och kristet, anmäld av Gustaf Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Jacques gjordes ansvarig för en stöld, som
denne själv begått: ”Det är vidare på grund
av denna första oemotståndliga impuls hos
mitt temperament som blygsel och försagdhet
i oförutsedda och hastiga ögonblick ofta locka
mig till lögner, i vilka min vilj a inte har någon
del, men vilka på något sätt förekomma henne
genom nödvändigheten av att ge ett
ögonblickligt svar.” Detta är icke endast plausibelt,
det är också skarpt iakttaget och väl
formulerat. Den som själv är alldeles fri från
svagheter av den art som Rousseau blottar hos
sig själv, må stå upp och vittna om sin
överlägsenhet; vi andra har större anledning att
beundra Rousseau för hans styrka att sålunda
granska och dra lärdom ur ett för honom
själv så pinsamt stoff.
Rousseau var kanske naiv, men i så fall
har denna sorts naivitet ett annat namn:
uppriktighet, eller, eftersom fullständig
uppriktighet för andra än mycket små barn är svår
att uppnå, vilja till uppriktighet.
”Drömme-rierna”, klarare och mindre tyngda av detaljer
än ”Bekännelserna”, ger övertygande
vittnesbörd härom och utgör ett starkt argument till
Rousseaus förmån i den strid om hans namn,
som ännu föres. Gunnar Brandell
En kristen humanist
ERIK HJ. LINDER: Mänskligt och kristet.
Lindblads. Uppsala 1940. 3: 75.
En humanism, som ej blott vilar på antika
grundvalar utan även äger anknytning till
kristendomen med dess ”urskillnadslösa
kärlek” till alla väsen, en sådan humanism, menar
doktor Linder, utgör ”ett så utomordentligt
verktyg, en så rikt utprickad karta, en så
mångsidig vägledning i människokunskapens
tjänst, att ingen torde ha råd att undvara
den”.
Det är med detta instrument som författaren
orienterar sig på sina strövtåg i litteraturens
värld. Det är givande att följ a honom på dessa
färder; han är en kunnig ciceron, ledig och
chosefri i sitt sätt, fördomsfri och allt annat
än dogmatiskt bunden ehuru i besittning av
bestämda värderingssynpunkter, som han
till-lämpar med konsekvens och omdöme.
Doktor Linder dröjer vid både äldre och
nyare författare. Bland de förra finna vi
klassiker som E. G. Geijer, Viktor Rydberg och
Runeberg. Av moderna författare behandlas
bland andra Eyvind Johnson, Nordahl Grieg,
Kaj Munk, Pär Lagerkvist och Olle Hedberg.
På ett intressant sätt ådagalägga dessa
uppsatser — för att citera bokens förord —
”vilken stor del av forskningen, diktningen och
den allmänna debatten som just nu kretsar
kring den religiösa frågan i dess förhållande
till social aktivitet och till idéer om individens
frihet och okränkbarhet”.
Någon större sympati för den moderna
tendens, som går ut på att göra klyftan mellan
”mänskligt och kristet” oöverkomlig, har Erik
Hj. Linder inte. I stället lyster det honom att
”utfundera var förbindelseleden går och hur
samspelet ordnas”. Det är överhuvud något
tilltalande sunt i hans uppfattning; han
bekänner en ”instinktiv misstro” mot de
para-doxmakare, som i sitt jagande efter djärva
antiteser ställa närliggande fakta och plikter
och rättsbegrepp på huvudet. Dylikt folk har
inte långt till ”den mörka sofistiken, till det
demoniska djupsinnet, till ett negativistiskt
raseri i släkt med hämndkänslan”. Det är
typen Naphta från Thomas Manns
”Zauber-berg”, som författaren har i tankarna, och
som han vill åt, en tyvärr tidsenlig typ, som
drives av en hemlig lust för det institutionella,
som gärna förkunnar, att människan behöver
Auktoritet och mår bäst av att vara en Del av
det Hela — och vars inställning till de levande,
enskilda individerna kännetecknas av ett
människoförakt, som härrör från ett perverst
känsloliv.
Som polemiker kan doktor Linder vara både
skarp och rolig. En viss sträng ”marxistisk”
kritiker, som format den något djärva satsen,
att det inte finns några begåvade kristna
författare, råkar inte väl ut. Doktor Linder
undrar, om inte författare som Sigrid Undset,
Kaj Munk och Frangois Mauriac dock måste
sägas vara ganska betydande. Man skulle också
vilja fråga den stränge kritikern, om han
räknar Thomas Mann till de obegåvade
författarna; josefserien är väl nämligen om något
kristen romankonst. Problemet kristendom —
konst hör till de frågor doktor Linder
diskuterar med förkärlek; han gör det också med
estetisk och psykologisk finkänslighet och med
404
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
