Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Hagberg: Om böckers ägande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BÖCKERS ÄGANDE
viktoriansk politisk biografi. Disraeli sade en
gång: ”Läs inte historia; läs bara biografier,
ty det är liv utan teori.” Det är väl ett
överord, och jag vill ingalunda gå i god för
rådet. Men jag tror för det första att alla
svenskar som trivts med Pickwick och Sherlock
Holmes skulle trivas mycket bra med Queen
Victoria of England; jag vet för det andra, att
det om henne finns en stor mängd roliga
böcker; och jag tror för det tredje, att denna
lektyr är ganska lärorik.
I centrum står givetvis den gigantiska
publikationen The Letters of Queen Victoria,
enligt min mening den roligaste historiska bok
som publicerats. Känner man tiden och
känner man de handlande och känner man
också någonting för dem, så har man här en
stor fil av volymer, mot vilka man endast kan
invända, att de äro litet tunga att hantera i
sängen. Eljest äro de fullkomliga; visserligen
bara statspapper, men statspapper fyllda av
mänskligt liv, dramatisk spänning, hög humor,
suverän världserfarenhet, gränslös hemtrevnad.
De voro vänliga, lustiga, intressanta
människor, alla de furstar, prelater och statsmän,
som argumentera och polemisera i dessa
volymer; man ler åt dem ibland, man beundrar
dem oftare, men man kan icke träffa ett
behagligare sällskap. Dessutom är ju denna
lektyr verklig historia, icke professorsämnens
privatreflexioner över historia, utan
primärmaterialet.
Kring denna kärna samlas snart en massa
böcker med skrymmande format, alla de
engelska politiska biografierna. Jag har en
vägg full av denna litteratur; jag har kunnat
köpa böckerna för att jag lyckats intressera
svensk press för mina referat av dem; varje
burgen svensk vill jag ge det rådet: skaffa er
dessa böcker. De äro visserligen dyra, men
man får mycket för priset. Man får en
kunskap om engelsk politik och mänskligt och
politiskt väsen i allmänhet, som man icke lätt
kan förvärva annorstädes. Och man får en
lektyr som man icke tröttnar på, som man blir
god vän med och som vid varje genomläsning
ger något nytt. Det är svårt att gradera dessa
böcker. Disraeli av Monypenny och Buckle är
kanske den allra bästa; väl därför att den är
den utförligaste. Men alla dessa Life and
Lettersvolymer äro både bra och roliga. Och
har man riktigt fått korn på dem, så har man
inte bara fått en rik och älskvärd och
spännande kvällslektyr, utan också ett historiskt
perspektiv.
Den lustkänsla, den förnimmelse av något på
en gång spännande och välbekant, som studiet
av de viktorianska biografierna skänker, den
kan man också få hos en aktuell engelsk
berättare, den sista som förmått göra den värld,
där Gladstones minne finns kvar och där man
skämtar som Jerome K. Jerome, levande för
oss, nämligen P. G. Wodehouse. Han har
liksom Dickens skrivit dåliga böcker; men han är
enligt min mening sin generations störste
engelske författare, och hans Jeeves- och
Mullinerserier samlar jag i originalupplagor,
fast jag vet att de på grund av
Wodehouse-upplagornas storlek äro av föga värde. Jag
har behjärtat en historia som berättas om den
gamle lord Oxford, fordom kallad Henry
Asquith. Denne gamle fine liberale statsman
föll som bekant igenom vid valen 1924 i
konkurrens med en skäligen obskyr
labour-kandidat. Hans dotter har berättat om den
förödmjukelse de kände. Men på hemvägen
frågade hon sin fader, om han icke
händelsevis hade med sig någon Wodehouse. Den gamle
Oxford svarade: ”Som en förutseende man
har jag i min kappsäck inte en men fyra
spritter nya Wodehouse.” Lady Violet Bonham
Carter — så hette lord Oxfords dotter —
tillfogar den reflexionen, att hon då begrep att
hennes fader repat sig efter nederlaget.
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
