Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Hagberg: Om böckers ägande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BÖCKERS ÄGANDE
mot dem går jag till K. B. Det berättas om
Joubert, att han rev ut sidor av sensuellt
frestande natur ur sina landsmäns böcker. Så
gör icke jag, eftersom jag icke tycker
sensualism är något ont. Men pangermanister och
maktfilosofer vill jag icke ha i min
boksamling. Jag vill trivas bland mina böcker.
Bland moderna religionshistoriker och
antropologer finns det emellertid några som
skrivit så bra att man aldrig tröttnar på dem.
Dit räknar jag bland svenskar först och
främst Nathan Söderblom; hans predikningar
lämna mig visserligen kall — ty jag är icke
road av predikningar — men hans resonerande
böcker kan jag läsa om och om igen, nästan
alla. Visserligen tycker jag icke, att
Söderblom begrep vad kardinal Newman var; om
Newman, som är en av mina husgudar, vill
jag bara säga, att han är den bäste apologet
för liberalismen som levat. Men eljest tycks
mig Söderblom ha sagt det yppersta som kan
sägas om bra många ting: om Luther och
Tegnér, om primitivism och amerikanism, om
Ansgar och Oscar Wilde. Hans lärjunge Tor
Andræ är också den för mig mest givande av
nu levande svenska humanister.
Den roligaste idéhistoriska framställning jag
känner är Harnacks Lehrbuch der
Dogmen-geschichte. Jag har alltid tyckt synd om
människor som icke ha läst den. Samma känslor
har jag för dem som icke stå på förtrolig fot
med The Arunta av Spencer och Gillen. Jag
har aldrig förstått hur människor velat
resonera och skriva om historisk
samhällsutveckling och religiös idéutveckling utan att taga
ställning till dessa verk. Vi ha för resten också
på svenska en absolut förstklassig bok om
primitivism, Eric von Rosens Träskfolket, både
idérik, klok och kunnig. Men vi ha tyvärr
ingen författare som på ett så spännande sätt
som Harnack låter oss följa de andliga
idéernas växt och kamp.
Blicken glider över bokhyllornas rader. På
ett ställe stå och ligga gamla digra verk
bredvid varann: det är min samling av äldre
or-nitologiska författare, en oändligt tjusande
lektyr för den som har kärleken till fåglar som
ett brinnande begär i kroppen. Naturvetare
från 1500- och 1600-talen, vilka betraktats som
torra, ha berett mig utomordentlig fägnad;
har man bara en gång satt sig in i deras
latinska språk läser man dem utan ansträngning
och finner de mest roande och kuriösa ting
hos dem. De gamla örtaböckerna äro kanske
ännu trevligare, men de äro — vad det nu
beror på — väsentligt dyrare, så av dem har jag
bara några få.
Så har jag den avdelning av böcker, för
mig mycket viktig, som omfattar
kunskapskällor i ämnen, där jag aldrig kommer att få
annat än en ytterligt ytlig kunskap, men som
likväl locka mig: böcker om astronomi och
matematik, om kokkonst och nationalekonomi,
om verslära och teknik. Man skall också ha
sådana böcker. Man skall sätta sig på
skolbänken ibland. Bara sådana böcker, vilkas
författare man själv vill sätta på skolbänken
och hålla föreläsning för, bör man icke ha.
Man kan sedan behålla böcker bara för att
man tyckt alldeles särskilt om en mening, en
rad i dem. Många diktsamlingar motivera
bara därmed sin plats på bokhyllan. Ibland
kan man behålla en bok bara för att man njutit
av ett påstående på ett annat sätt än
författaren avsett. Jag har en memoarbok av en
gammal svensk akademiker, vari förekommer
följande sats: ”Min unga hustrus död var —
näst förlusten av min härliga sångröst — min
ungdoms största sorg.” Jag har begrundat
orden i mitt hjärta, och böcker som ge dylika
korn åt små fåglar bör man bevara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
